Gösta Nystroem räknas, bredvid kamrater som Hilding Rosenberg och Moses Pergament, till 1920-talets främsta svenska komponister. Han älskade dessutom havet och återkom ständigt till inspirationen från det, inte minst i Sinfonia del mare, det stora verket på denna skiva som är Grammisnominerad i den klassiska kategorin.

Hans musik kan nog ganska väl representera svenskt 1900-tal, om man bortser från den mest experimentella falangen. Nystroem är en modern romantiker, och hans musik är inte egentligen atonal mer än tillfälligt. Men här finns mycket allvarsamhet, och hans harmonik och melodik följer sina egna regler vilket kan kännas rotlöst för lyssnaren.

I den mindre Sinfonia breve är det svårt att uppleva att musiken över huvud taget återkallar någon stämning. Sinfonia del mare är ett senare verk, skrivet på 40-talet, och här är formen mer samlad. Genast upplever man musiken mer öronvänlig, och då får man kapacitet över att också lyssna till hur skickligt Nystroem använt orkestern för att skapa stora kontraster, och hur stort han får den att klinga. König och Malmöorkestern har till fullo förstått hans avsikter, och att Malena Ernman sjunger med den äran behöver knappt sägas.

De snabba partierna är fortfarande harmoniskt oroliga, men om man - mot tonsättarens vilja - ser dem som en målning av havet får man hjälp att förstå nyckfullheten, de snabba växlingarna då vattnet brusar upp och vindarna släpper loss sin energi, rastlöshet och framåtdrift.

Lugnet, fridfullheten, är det som Nystroem bäst skildrar. Första satsen har avsnitt som är lite kargt och vildsint vackra. Tredje satsen, symfonins centrum, är en sång byggd på Ebba Lindqvists dikt "Det enda" och såväl storslagen som skön: meditativt, skört och ömtåligt talar den med sval inåtvändhet om hur människan försöker fly från havet men ändå dras till dessa ofantliga vidder, karghet och friskhet: "..dessa soliga dagar i skogen och denna fågelsång som jag lyssnar till, ska jag genast ge upp för ett stråkdrag från vinden från havet", sjunger Ernman, som sirenen på klippan besjunger sitt element.

Oavsett vad man tycker om Nystroems musik i övrigt är det nog omöjligt att inte tycka om denna sats.