En blockflöjtssolist hörs inte ofta i Sundsvall. Per Gross vann det svenska Solistpriset 2010 och är mannen som borde kunna sopa bort alla fördomar om blockflöjten.

Rätt och skickligt använd tycks den ju vara alla instruments urfader; det enda vassröret som skars till i en forntid för att tala med fåglar. Ljus, klar och spröd men också oböjlig, rå, ursprunglig, som om orkestern bjudit in en lärka att vara solist. Lika känslofullt som Gross spelade i Sammartinis siciliano, lika lekfullt virtuos och tekniskt driven var han i styckets allegron. Han stod inte den kvittrande fågelmästaren efter och tycktes göra sina konststycken helt utan ansträngning på detta så naturliga instrument.

I Daniel Börtz spännande "Pipes and bells" spelade han på tre flöjter och här tycktes det ännu omöjligare att inte tänka på naturen. Här viskade heta, hemlighetsfulla vindar i den susande tenorflöjten, småpustar virvlade upp, eldflugor surrade och bränder flammade till och slocknade igen. Kakafoniska stormar bröt fram och plötsligt svävade sopraninon som en ensam fågel, högre och högre. Med det rytmiska och metriska flyttades vi till människornas värld, för bara vi kan mäta, räkna och gå i takt, men innan dess var Gross schamanen som styrde naturens makter. Man undrade var alla kulturskolans blockflöjtselever höll hus? Här har de ju någon att se upp till som är både ung och skicklig - en utmärkt förebild.

Jonas Valfridssons "The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name" vann Uppsala tonsättartävlig 2010 och förde tanken till filmmusik, till en historia som var småläskig, sagoaktig och ibland absurd, som pendlade mellan stora, ekande djup, äventyr, pompa och bedrägligt lugn med ständiga repor i ljudväven. Här tycktes klangcentrum flytta sig genom orkestern hela tiden.

Efter all överraskande, berättande musik kändes det lite svårt att ställa om till högromantikens så annorlunda attityd. Men Paul Mägi tog det lugnt i Wagners ljuvliga Siegfriedidyll med det nästan nordiska ljuset; han gav orkestern tid vänja sig och lät musiken stabiliseras. När det hela bar kunde han ta ut stor klang och bringa liv i det stigande och sjunkande flödet, släppa fram små utbrott av Wagnerska ljudorgier och forma ett slut som var oerhört känsligt och oerhört exakt.

En välkänd avrundning på en växlingsrik kväll