Fausts köpslående med Mefistofeles har inspirerat många tonsättare till vitt skilda musikverk. Berlioz opera La damnation de Faust och Liszts Faust-symfoni är till exempel båda baserade på Goethes drama.

Även Ferruccio Busoni fascinerades av ämnet. Som så ofta tidigare undvek han dock de mest kända förlagorna, utgick istället från traditionella dockspel och skrev sitt eget libretto. Arbetet med Doktor Faust sysselsatte Busoni under hans sista nio år, men det blev till sist en av Busonis elever som fullbordade verket efter tonsättarens död 1924.

Resultatet är sant expressivt; mer emotionellt laddat än de flesta av Busonis sena verk. På den här konsertupptagningen från 1959 presenteras en avsevärt förkortad version av operan. Det koncentrerar uttrycket, vilket betonas ytterligare av sir Adrian Boults förtätade tolkning. Orkester och kör (London Philharmonic Orchestra med kör) är inte lika välklingande som till exempel på Ken Naganos inspelning (Erato). Däremot svarar de mycket väl på Boults pådrivande ledning.

I Dietrich Fischer-Dieskau har föreställningen den perfekte huvudrollsinnehavaren. Texten gestaltas med största omsorg, där sångarens kraft och intensitet skapar nödvändigt fokus åt det här mångfacetterade verket. Övriga fyra sångsolister är utmärkta, och då särskilt Richard Lewis som Mephistopheles och Heather Harper i rollen som hertiginnan av Parma. För den som vill höra hela operan rekommenderas Ferdinand Leitners studioinspelning (Deutsche Grammophon, 1969), även där med Fischer-Dieskau i huvudrollen. Den brittiska inspelningen ljuder förvånansvärt väl för sin tid.