Av Chopin hör man oftast solopianomusiken. Här är en skiva med några av hans mindre ofta spelade verk, som ändå är precis lika omisskännlig Chopin: elegant, sirlig, romantisk, dansant och med snabba skiften mellan ljus och mörker. Och dessutom är den välspelad.

Kungsbacka pianotrio har tagit namn efter den stad där den först spelade och sedan startade en musikfestival, men den spelar lika ofta vid internationella festivaler och i Londons större konserthus. Att det är kvalitetsmusiker som spelar hörs. "Rondeau för två pianon" är elegant, lekfull, stundtals dramatisk och fyllig (två pianon ger ju mer av allt än ett) men blir aldrig bullrig. Variationer för flöjt och piano är inte något djupt stycke, mer en liten humoresk med chans för flöjtisten att leka och briljera. Men Emily Beynon, soloflöjtist i Concertgebauworkestern i Amsterdam, gör det inkännande, lyssnande och med särdeles vacker klang i svaga partier.

Också de två solopianostycken, den melankoliska lilla valsen och den gladare mazurkan med sina graciösa lyft, spelas känsligt och tålmodigt. Att det är en pianist som skrivit huvudstycket, pianotrio opus 8, framgår tydligt: pianot är bärande också här. Första satsen allvarsam, andra ett mjuk och ländlersmidigt scherzo; den långsamma en försiktig romans, mjuk godnattmusik med inslag av mjuka stråkar och skirt regndroppspiano.

Här är musiker som vet att Chopin måste lyssnas in, att han kräver tålamod, finkänslighet och lite mekankoli och aldrig får bullra och slamra. Då kan man höra honom gråta för att strax solskensle igen.