Haydns wienklassiska musik är skir, lättlyssnad, trivsam och välordnad; pålitligt behaglig musik som också tillåter att man gör något annat samtidigt, som att promenera. Det är en nog så god egenskap i nutid.

Men mekaniskt spelad kan den bli enahanda, särskilt för ett öra som är så bortskämt med allsköns musik som våra. Nu är det ingen risk på denna skiva: Kungsbacka pianotrio, internationella verksamma musiker med namn efter staden där de startat en musikfestival, gör verkligen sitt yttersta för att ge var och en av de elva triosatserna på skivan en helt egen karaktär.

I trio 26 i fiss-moll, i mellansatsen, breder stråkarna nästan lojt ut sig över ett rofyllt piano, och i tredje satsen tycks alla musikerna avvaktande och tillbakahållet vänta på något, som vore de Robin Hoods gömda vaktposter i skogen.

Trio 24 i D-dur, första satsen, växlar mellan övertygande glädje och frågande mjukhet; andra satsen är folkviseaktigt molltonad och den tredje blir ett litet variationsstycke. Sista satsen i trio 25 i G-dur är skivans hetaste spår: Rondo all´ongarese, "Gypsy rondo" spelas som en czardas med riktig fart på fingrarna och häftiga accelerandon; rått och folkligt och ganska långt ifrån de städade salongerna. Här har musikerna verkligen satsat på att ge lyssnaren roligt. Och därpå återgår de till ordningen igen och spelar nykter Haydn, sirligt bugande och lätt skuttande.

För visst kan dessa kompetenta musiker också spela wienklassicism också helt som den brukar tolkas, och niga, dansa och lyfta i elegant rokoko. Men ska man köpa en skiva och sträcklyssna på fyra pianotrios efter varandra, som här, är det rätt tänkt att tolka lite yvigt.