Wilhelm Stenhammars musik tycks gå mot en renässans efter att ha varit ur modet ett tag. Då och då kommer en skiva med hans pianomusik, och det är ju denna svenske högromantiker väl värd.

Också han har sitt särskilda tonspråk och karaktäristiska är de starkt känsloladdade, intensiva partierna, där det alltid finns en rörelse, en upprördhet, under ytan och som likt en synbart vilande vulkan tycks bygga upp sig inför en eruption. Även här, i de båda pianokonserterna där pianot har en hel orkester i ryggen, är måhända ytan stilla men under den arbetar ständigt dessa dyningar.

I den andra konserten bär Stenhammars ombytlighet och högstämdhet drag av Wagner, melodiken av Brahms. Rastlöst fogar han in ständigt nya motiv. Andra och tredje satsen är storslagna. Tvåan med sin melodiska ljuvhet, sitt vemod och partier där pianot seglar på ett hav av orkesterrymd; trean med en för tonsättaren ovanlig pirrande glädje, flödande tacksamhet och jubelsång.

Också i den första konserten är yttersatserna mer nyckfulla, fragmentariska; mellansatserna klara och sammanhållna. Sats två är en lättlyssnad, lekande snöflingedans som tätnar till en munter vinterlek; sats tre en bred, episk blandning av vemod, stilla lycka och svallande hjärta som blir gripande i sin skönhet. Allt briljant återgivet av pianoprofessorn Niklas Sivelöf, dirigenten Venzago och orkestern; med mycket hjärta, känsla och dramatik men utan att förfalla till aggression, hårdhet eller överspel.

Denna musik tar tid på sig men har också mycket känsla att förmedla. Det är intressant att den tycks komma till heders igen i en tid då allt annat ska vara kort, fragmentariskt och snabbt överståndet.