I dockhemmet pågår den äktenskapliga dödsdansen när Ingmar Bergmans tv-serie ”Scener ur ett äktenskap” blivit scenföreställning, nu första gången i Sverige på Dramatens lilla scen. Det ekar av Strindbergs dystra äktenskapsskildringar och Ibsens sönderfallande dockhem. Bergmans version är kvickare och mer brutalt avslöjande äktenskapets omöjlighet.

När Stefan Larsson sätter upp pjäsen gör han det med lätt hand. Det är ofta underhållande men skratten stelnar till grimas. Satiren över det konventionella, mycket borgerliga äktenskapet förvandlas till en strindbergsk dödsdans.

Till det yttre är allt avskalat. Rufus Didwiszus har gjort scenen till en jättelik dubbelsäng, det välordnade hemmet består av ett antal identiska golvlampor, ett litet bord och ett par stolar.

Det börjar med en intervju. Den utsända reportern från en damtidning, Kristina Törnqvist, vill skildra Marianne och Johan som det idealiska äkta paret och får god hjälp av Johans översvallande självgodhet.

Så blir reportaget om dem men verkligheten visar sig vara annorlunda. Båda håller sakta på att gå under av all äktenskaplig lycka, genomsyrad av förpliktelser, konventioner och bristen på konflikt och problem. Idyllen är på väg att kväva dem.

Den självgode, uppblåste egocentrikern Johan – gestaltad med träffsäker självironi av Jonas Karlsson – är, mot alla odds, den som först ger upp. Han förälskar sig i den yngre Paula och meddelar Marianne detta med samma nonchalanta lätthet som han skulle berätta att han köpt ett nytt vin till kvällens middag.

För Johan är den nya kärleken och en resa till Paris en frigörelse eller snarare ett sätt att överleva. Han genomför det med brutal egoism och förakt för allt han lämnar, Marianne, det trygga hemmet, barnen.

Hon blir kvar, övergiven men aldrig krossad. Livia Millhagens Marianne är skärpt, självständig och klok, ett vackert kvinnoporträtt i god Bergmantradition.

Av det havererade äktenskapet blir diskussioner som växlar mellan starkt emotionella till iskallt intellektuella. Från tv-serien med Liv Ullman och Erland Josephson minns jag dem som frammumlade, liksom viskade, hans nonchalanta brist på förståelse, hennes undergivna uppgivenhet.

Annat är det på scen. Mellan Millhagen och Karlsson pågår en kärleksbatalj, om inte på liv och död så som ett sätt att överleva. Det blixtrar om deras replikkonst. Samtidigt håller de konflikten på ironiskt avstånd – vilket gör den än tydligare. Det går att skratta när dramat blir satir över äktenskapet och de mänskliga känslorna förvandlas till dubbelbottnad ironi.

Men vad blir det av det? Inte något inlägg om kvinnlig frigörelse som hos Ibsen; tvärtom använder Johan de grövsta fördomar om kvinnosaken för att locka Marianne till feministisk ilska. Inte heller någon dyster dödsdom över äktenskapet som hos Strindberg.

Det blir, egentligen, inte mer än scener ur ett äktenskap. Precis så spelas det också på Dramaten: scen efter scen om hur det kan vara i ett äktenskap, medan det pågår, när det tar slut. Rapporter från vardagen, skarpt iscensatta, ironiskt framförda men kanske utan större djup.

Intressantare är stycket som ett slags existentiell betraktelse. Vad lever vi för?

Johans och Marianne välordnade äktenskapsrutin visar sig ohållbar som existens. Men inte heller Johans nya liv, med passion och framtidsdrömmar, är riktigt hållbar. Han bryter sig ur också detta. Det lilla halmstrå för fortsatt liv som blir kvar är – hållbart eller ej vet bara Bergman – det lilla uns av kärlek som överlevt både förpliktelserna, konflikterna och uppbrotten.

Så slutar det nästan vackert; om nu inte detta tunna, bräckligt lyckliga slut också det är en av föreställningens ironier.

Men fram till dess är Livia Millhagens och Jonas Karlssons äktenskapliga dödsdans i dockhemmet livfull, intelligent iscensatt och framförd, ofta underhållande. Ändå tycks den aldrig riktigt komma ut ur sitt dockhem – om det nu inte är så här de flesta äktenskap fungerar och inte fungerar.

Så det vi ser är scener ur inte ett utan alla äktenskap. Strindberg nickar instämmande i sin diktarhimmel, Ibsen finner i Marianne en vän till Nora, Bergman väsnas möjligen i sin himmelska teater, mer av teatral glädje än äktenskaplig ilska.