Yves Unstad och Eve Bonfanti: Den komiska tragedin
Teater Västernorrland
Regi: Iso Porovic
Scenografi/kostym: Lejla Porovic
Mask: Birgitta Rasmusson
I rollerna: Åke Arvidsson
Sundsvalls Teater

Relationen mellan en sådan Roll och den Skådespelare han utser när denne ännu ligger i vaggan, bär upp Den komiska tragedin. I den högst ovanliga pjäsen riktar teatern, som annars brukar beskåda samhället, människorna och livet, ljuset mot sig själv.

Här går Rollen omkring som en teaterns ande, en fantom i teaterhuset; och drar fram allt det fördolda, hemliga och underförstådda som är teaterns kod och mystik, i ljuset. Han kommenderar belysningsmästare och scenmästare; han läser publikens inte alltid så snälla tankar, han skvallrar om skådespelarens vånda. Genom att ständigt röra sig ut och in i själva pjäsen löser han upp gränserna mellan de två världarna, den verkliga och den teatrala.

För det mesta är det Rollen som för ordet, och någon större respekt hyser han inte för sin Skådespelare: som själen i deras kropp/själförhållande ser sig Rollen som den viktiga. Ändå drar Rollen försorg om sin bärare och tar honom ut i sökandet efter kärleken, efter tidens rot.

Lejla Porovics narrkostym ger Rollen hans dubbla natur: narren är väl teaterns mest ursprungliga symbol, självgod och pompös men inte solid. Och i just denna narrkostym ryms inte bara två utan mängder av figurer, eftersom denna ovanliga pjäs också är ett ovanligt omfattande bravurstycke för en enda skådespelare.

Åke Arvidsson gör en fantastisk prestation. Att i två timmar ensam fängsla en publik kräver inte bara erfarenhet utan också ett stort register, och Åke Arvidsson har både och. Här har han och hans regissör/sparringpartner Iso Porovic tömt ut hela hans verktygslåda av röster, tal, kroppsuttryck och rörelser. Med en lösnäsa samt ljuseffekter blir Åke Arvidsson så i stånd att återge mängder av karaktärer, från åldringar till barn till Tiden, och växla sekundsnabbt mellan dem. Rollen och Skådespelaren är inte ens lika; de har inte samma ålder. Karln tycks vara en vandrande katalog av teaterknep.

Den komiska tragedin bygger inte på handling eller storslagna moraliska budskap: den är i stället ett mångbottnat intellektuellt äventyr, där teaterns ande ständigt gäckas. Och den är vansinnigt rolig. Det tragiska syns inte mycket till; det djupa, klätt i satir och humor, firar däremot triumfer.

Och när Skådespelare och Roll till slut måste skiljas blir det inte själens traditionella triumf. Här står Skådespelaren som segrare: han är människa och kan älska på riktigt, inte bara på en scen. Rollen, teaterns ande, som framstått som så verklig, pyser nu ut i intet. Teatern är luft, ett bländverk. Och samtidigt upptäcker man, att medan man hela tiden trott att pjäsen talat om teater, har den i själva verket gjort den: förfört oss med alla sina förvandlingsnummer. Teatern har än en gång överlistat sin publik. Rollen fick sista ordet i sin himmel.

Det är fascinerande, skarpt och roligt. Det är en imponerande uppvisning, ett skådespeleriets virtuosstycke. Ingen teaterälskare bör missa Den komiska tragedin.