Makterna hade ett finger med. 26 november 2007 öppnades August Strindbergs och August Falcks Intima teater vid Norra bantorget i Stockholm. På dagen två år senare föddes Eugène Ionesco. Sedan han flyttat från Rumänien till Paris, lockad dit av nya litterära moden, började han intressera sig för Strindberg, särskilt den senare Strindberg, Drömspelets författare. Ur intresset föddes den absurda teatern.

Och så, många decennier senare möts de två till sist.

Strindbergs intima teater spelar Ionescos absurda klassiker Stolarna. Strindberg själv brukade sitta bakom en av pelarna i den lilla salongen, berättar teaterchefen Ture Rangström innan premiärföreställningen börjar. Nog kan Strindbergs ande anas också denna kväll, 100-årsdagen av Ionescos födelse. Kanske nickar han gillande åt Anna Petterssons och Hannes Meidals personliga variant av Stolarna.

De föreställer ett synnerligen åldrande par. I Ulrika Ritters masker förefaller de mer som nyss uppstigna ur graven än riktigt levande. Men lever gör de. Och till sist slutar det i aktuella utfall: ett absurt ordrikt tack till alla och ett särskilt tack till stadsteaterns chef Benny Fredriksson som spelar teater för alla, alla, alla, alla, alla, alla, alla… – alla, i all oändlighet.

Själva pjäsen handlar – om nu handling är ordet – om hur det gamla paret samlar publik till en föreläsning. De ställer fram stol på stol, hälsar var och en, de flesta med överklasstitlar, välkomna; det är litet som grevinnan och betjänten på nyårsafton. Men allvarligare, mer absurt.

Föreläsaren dröjer dock, men spelet pågår; stolarna flyttas, de två tränger sig fram mellan raderna, lokalen är överfull – och alldeles tom.

När föreläsaren till sist tar gestalt visar det sig vara en ung kinesiska, eller kanske japanska, som håller föreläsning på sitt eget språk, fullkomligt obegripligt.

Ionesco kallade sina pjäser anti-teater och naturligtvis bröt han mot alla konventioner och regler: ingen handling, inga levande, riktiga människor, ingenting annat än en fullständigt meningslös dialog. Allt speglande en nattsvart bottenlös tomhet.

Risken är förstås att de som spelar honom går vilse i tomheten. Visst finns stunder, korta stunder, när också Pettersson och Meidal tycks göra det. Men deras två figurer är så inkapslade i sin ålderdom, dess två bokstavligen balanserade på gränsen mellan livet och graven, att de blir märkligt gripande.

Och när den nattsvarta tomheten tar slut i ett uppsluppet ironiserande är mycket av föreställningens litet museala absurdism förlåten. Det blir riktigt tilltalande – och underhållande.

Ändå vilar över hela föreställningen en lätt slöja av teaterhistorisk plikt – som är det plikt att hålla en av absurdismens klassiker vid liv, även om pjäsen i sig inte är mycket mer än, just, en absurd lek med teatern som spegel av liv och död.