Med ”Om kärlek” – urpremiär på Dramaten på lördagen – vänder sig Lars Norén åt ett annat håll. Bort från helvetesskildringar av familjen, kriminaliteten, samhällets bottenskikt. Och hamnar i något som liknar familjeterapi, dramatiskt med drag av Pinter och lågmälda stämningar från Jon Fosse.

Med varsam, nästan ömsint hand frilägger han familjerelationens bräcklighet; om att ha eller inte ha barn, om att överse med otrohet. Mer en studie än verklig dramatik; Noréns nya pjäs är märkligt fri från konflikt och konfrontation. Där den finns är det i tystnader och pauser, likt mästaren Pinter. Sällan höjs några röster, det mesta är stillsamt småprat; som hos Fosse.

Av detta skapar Norén en kort pjäs som under ytan vibrerar av kärlekens alla sidor och det familjära vardagslivets skörhet.

Det är medvetet ingen stor dramatik, i klassisk mening, inte heller i Sara Gieses lågmält närvarande iscensättning. När mannen i ett av de två paren plötsligt brister ut i Lina Sandells vackert sentimentala ”Blott en dag” ekar det tomt och skorrande.

De tunna intrigtrådarna handlar om två par. Det ena, Tanja Lorentzon och Mattias Silvell, ser sitt äktenskap rämna av omöjligheten att få barn. När de söker ett adoptivbarn förvandlas deras längtan till cyniskt urval. Det andra paret, Malin Arvidsson och Christopher Wagelin, lever, litet ängsligt, med en son men slits sönder av misstankar om hennes otrohet. I utkanten finns en frånvarande man, Magnus Roosman, som sedan visar sig ha en bakgrund med den ena av de två hustrurna.

Dessa trådar använder Norén till att sakligt, likt en familjeterapeuts anteckningar, undersöka varför kärleken är så omöjlig när den förvandlas från känsla till vardag.

Det är känsligt som dramatik, gestaltat som meningslöst småprat, med ett och annat högljutt undantag. Som en ny sida av Lars Norén är ”Om kärlek” intressant. Som kort teaterkväll är Gieses iscensättning, i Jan Lundbergs strikta scenbild, mer intressant än utmanande som bild av kärlekens omöjlighet.