Den gamle sjöbjörnen Cornelius och hans bror Halvar bor på varsin sida av en fjord.

För många år sedan blev de ovänner, när Cornelius fästmö Maria förälskade sig i brodern medan Cornelius var till sjöss under lång tid. Nu har såren ärrats till den sorts hat som vardagslunken inte förmår rubba. Det krävs något extra, något dramatiskt; kanske något som gäller liv och död. Och detta något inträffar när en jätteval går på grund på Cornelius strand.

Mellan honom och valen uppstår den sortens relation som bara kan drabba en människa med stark känsla för havet och naturen: det är havets hjärta som lagts i hans händer, och det får inte dö. När uppgiften är större än prestigen, och dessutom av praktisk art så att det finns annat att mötas kring än relationen, vågar Cornelius anropa brodern om hjälp.

Det är en enkel men vacker berättelse, och vackrast är att den egentligen inte alls är en saga för barn. Men precis som folksagor finner alla uråldriga berättelser en klangbotten hos alla åldrar, förr som nu. Man behöver inte anpassa berättelser innehållsligt för att publiken är barn, så länge förpackningen - orden, bilden och ljuden - är gjorda för dem. Som här.

Här är havsstämning så att det nästan luktar salt. Scenografin rymmer nät, båttillbehör, skeppsmodeller och stora som små prylar som både är spännande i sig och skapar känslan av hav och kust.

Minst lika viktiga är ljuden och musiken. I stället för förinspelade ljud från abstrakta och obestämda högtalare tillverkar de medverkande alla ljud de behöver på plats, med föremål de har i sina händer. Dragspelet som utan ord kan skildra glädje och sorg, vågskvalpet som hörs när Lise Edman vänder en väska där något rasslar, och mest av allt den tuba som ger valen röst. Dess läte blir nästan ett språk när allt den känner hörs ur tuban.

Det inger inte bara äkthet utan också känslan av att vi själva kan skapa det vi vill ha; vi kan påverka tillvaron. Det enda i pjäsen som kommer "från ovan" via elektronik och projektor är den stora Hurtigruttsbåten, och den är sannerligen inte bröderna till någon hjälp.

Det är ett livsbejakande och djupt budskap, liksom slutet när bröderna efter många försök lyckas få valen flott. Lika befriade som den kan de låta sin gamla osämja följa med den ut på det eviga och förlåtande havet.

Fotnot: Pjäsen spelas också på Kulturmagasinet på lördag 14.00.