Nu måste vi skynda oss!

Det är de ord femåriga Stella mest förknippar med pappa Pappander. Liksom många föräldrar tror han att aktiviteter är nyttiga för barn och har ordnat så att Stella spelar fotboll och fiol, tränar simning och konståkning.

Men nu snurrar veckorna så fort att till och med fia-med-knuff-timmen på lördagar måste schemaläggas för att hinnas med. Och när kvällen kommer och det finns lite tid avsatt för att läsa rymdboken som Stella älskar, då är pappa trött och ointresserad.

Stella för sin del längtar snarare efter inaktivitet. Långt borta från bollskallar och vinnarskallar och simmarskallar vill hon vara astronaut i sin egen stora vackra drömtillvaro av stjärnor, planeter och det kittlande svarta hålet som suger i sig allt. I den stressade verkligheten är hon knappt närvarande, och hon och dagiskompisen Egon bygger ett skydd, en egen värld där man får leka i fred.

Sundsvallsgruppen Teater Sojas nya barnpjäs är rolig, skruvad och filosofisk. Minimiåldern är satt till 3 år, och kanske uppskattar treåringar färgerna, den snygga scenografin (å ena sidan verklighetens fullkletade almanacka, å andra sidan den svarta rymdstillheten med Stellas inre världs vackra himlakroppar), rimmen och lekarna, stresshysterin och vuxna som låtsas vara barn.

Men den stora behållningen - innehållet, jargongen, satiren - är riktat till de äldre barnen och inte minst de vuxna. Trots det lilla formatet - man hinner inte med några djupa analyser på en dryg halvtimme - är pjäsen ett slag i magen på föräldragenerationen.

Den går rakt in därför att Pappa Pappander är så sympatisk. Denne mjukispappa och vandrande almanacka, mannen som ger post-it-lappen ett ansikte, satsar ju allt på sitt älskade barn. Han önskar henne sunda sysselsättningar som ger glädje och engagemang och på sikt en motvikt mot droger, dåligt sällskap, utseendefixering och meningslöshet. Han vill att hon ska lära sig goda värderingar, som att man fullföljer det man har tagit på sig.

Men han gör som vi människor alltid gör: han överdriver och blir fartblind. Inte ser han hur tillvaron blir outhärdlig. Inte ser han den tävlingshets som Stellas tränare förmedlar. Inte ser han att det är sina egna drömmar, inte Stellas, som han följer.

Säkert låter vi i våra barns öron precis som Pappander när han rabblar varje dags logistik som en utantilläxa i örat på sin ointresserade dotter. Säkert är vi lika dåliga på att lyssna och låna barnen vår fulla uppmärksamhet.

Denna lilla pjäs sätter tummen på ett fenomen som alla barnfamiljer är i händerna på och som vi som samhälle snarast måste börja diskutera på allvar. Sedan är den förstås rar och ömsint och väldigt rolig också. Det är ju Teater Soja som ger den.