Teater
Signalfel av och med Hamadi Khemiri
Ljus och scenografi: Susanna Hedin
Teater Mono/Riksteatern på Sveateatern, Sundsvall

En ensam kille på en svart scen sitter på en snurrpall med ryggen vänd mot publiken. Lysrör hänger i taket eller ligger på golvet. Överallt på scenen manuspapper, hela eller hopknölade.

Det behövs många papper för det är ett ordrikt manus med mycket text. Ibland snubblar Hamadi Khemiri på orden när han i ett furiöst tempo drar igenom sin drygt timslånga monolog.

Han tar av sig en stickad tröja, går längre bak på scenen, sätter sig vid en lykta som hänger där och spelar upp några prov på vad som skulle kunna vara en riktigt bra början. Kastar sig mellan roller och identiteter, befinner sig på plats i Sveateatern, får för sig att dra till Stockholm, plankar på tåget, tar oss med till Sergels torg, tunnelbanan, förorten, blir ett kids bland kidsen. Bryter ut i en lång fantasi om en unge som tänder eld på rektorns papperskorg.

Så förvandlas han till den store machoregissören Ove som mår dåligt någonstans i Stockholm och passar på att leverera frän kritik mot teatervärldens konventioner. Teatern som ett mausoleum, ett museum för gamla pjäser. Bara det gör föreställningen sevärd. Hoppas bara att Hamadi Khemiri orkar fortsätta vara en förnyare, att han inte anpassar sig till systemet.

Så blir han skådespelerskan Erika som kommer försent till Oves repetition. Vimsar runt på vägen dit. Ber om ursäkt, skäms och skyller på signalfel i lokaltrafiken.

Sen är han sig själv, skådisen Hamadi Khemiri som får order av regissören Ove att prata invandrarsvenska (Hamadi Khemiri talar perfekt svenska). Men han vill inte, han tycker att det är fördomsfullt, och lyckas förmedla en kritisk bild av regissören som en sorts allsmäktig Gud med total makt över skådespelare och publik. Samtidigt ger han smygrasismen en känga.

Han spelar på sitt arabiska utseende, blir terrorist, sitter vid en lykta längst bak på scenen, läser upp ett nyhetstelegram om att 100 personer i publiken har tagits som gisslan. Sveateatern är omringad av poliser.

Nu har han hamnat i lumpen, är en kille som berättar om de konstiga saker som hände där och det homoerotiska spelet mellan två killar.

I rekvisitan ingår ett litet lysrör som används som svärd i fantasy-inspirerade stridsscener eller som dator när han chattar på nätet med fyra fem personer samtidigt.

Lite barnsligt kanske men hela föreställningen är som en stor lek där skådespelaren, snabb som en iller, kastar sig mellan roller och situationer. Han bryter med konventioner om handling och kronologi, vilket ger en annorlunda, men stark, teaterupplevelse. Exakta, distinkta rörelser och precision präglar framförandet. Det Hamadi Khemiri skildrar är en sorts kontaktlös mardrömsvärld där människor inte möts, inte når fram till varandra och är nästan totalt omedvetna om sig själva, som om de vore en enda stor blind fläck.

Han avslutar med att sjunga karaoke, vidrigt och falskt. säger: "Jag tror inte det är sant".

Men vad är det som inte är sant? Eller, vad är det som är sant?