Ingmar Bergman brukade säga att han gjorde film med inälvorna, magen mest. Inte alla; det markanta undantaget är Sommarnattens leende, gjord med intelligens, elegans och humor, möjligen hans bästa film av den anledningen.

På sin tid, vid premiären och när filmen vann pris i Cannes, betraktades den på sina håll som snudd på pornografi, i dag en närmast löjeväckande bigott syn på en film så anständig att den mest liknar oskyldig salongskomedi.

Nu är Bergman död och en efter en av hans filmer har fått ett andra liv – som teater. Dramaten spelar redan två, Scener ur ett äktenskap och Höstsonaten, Nu slår Stockholms stadsteater till med Bergman i musikalform, just Sommarnattens leende, förvandlad till musikal med Hugh Wheelers manus och Stephen Sondheims musik, internationellt kallad A little night music.

Går det? är förstås den första fråga man ställer sig. Bergmans film är förankrad i svensk sommarnatt och nostalgiskt betraktad överklass. Wheeler har varit klok nog att lita till filmen, själva handlingen följer troget filmens, många av replikerna är ordagrant överförda från film till scen. Det räddar det hela och skulle ha fungerat som talteater.

Sondheims musik är mer ett störande inslag än nödvändig dekoration till berättelsen om kärlekens förvecklingar och lättfärdighet. Det sjungs tappert, stundom alldeles utmärkt på stadsteaterns stora scen, mer för att markera att det är en musikal som spelas än som en tanke att Bergmans berättelse behöver musik för att kunna förvandlas till teater.

Filmen lyser av skådespeleri; det är omöjligt för alla som sett den att inte associera till Eva Dahlbeck, Jarl Kulle, Gunnar Björnstrand, Naima Wifstrand, Ulla Jakobsson och andra när stadsteaterns ensemble intar rollerna. Efter en stund bleknar både minnen och associationer bort, ty detta är välspelat, på teaterns villkor, ändå troget filmens karaktärer.

Dan Ekborg är en tillknäppt Fredrik Egerman, vilse i liv och kärlek. Pia Johansson är en levande Desirée Armfeldt, om än inte med Eva Dahlbecks sensuella magi. Yvonne Lombard är en utmärkt gammal Madame, kvick och charmerande i sin cyniska livsvisdom. Andreas Kundler är en yngre kopia av Kulles greve Malcolm, Thérèse Andersson en mycket ung flickhustru, Albin Finklas en överspänd kärlekshämmad teolog. Och många andra; välgjort, välspelat.

Fantasifullt iscensatt av Tobias Theorell, utan några påtagliga plats- eller tidsmarkörer i Magdalena Åbergs sparsmakade scenografi, inte mycket mer än en svävande duk, ett par sängar, någon soffa. Berättelsen och dialogen får markera tid och miljö; detta är annat än svartvit Bergmanfilm. Det är teater, musikal.

Den firade aktrisen Desirée Armfeldt, alla passioners och kärlekssveks centrum, kommer svävande från taket, i stor teatertoalett. Och landar i en komedi som har en lätt sorgsen underton men lyses upp av kärleken och den tre gånger leende sommarnatten.

Det är vackert, mycket underhållande, elegant och, mitt i den ljusa svenska sommarnatten, egentligen en mycket osvensk komedi. Lätt i tonen, elegant i komedin, kvick i repliken; en på sitt vis sorgsen historia berättad med en sorglöshet lika ljus som juninatten.

Det är publikdragande och applådknipande, en vacker hyllning till Bergman, till komedin, till den förtrollande ljusa sommarnatten, till filmen och till teatern, om än inte riktigt till musiken.