Vissa berättelser skrivs av en författare på ett år. Till andra bidrar ett helt folk under tusentals år. Som Gamla Testamentet och Kalevala, Finlands nationalsagor som börjar med skapelsen och slutar med att den mäktige siaren Väinämöinen sjunger fram ett skepp åt sig och färdas ut över havet - och lämnar sagorna och sångerna åt Suomis folk.

1849 samlades berättelserna in, ordnades och skrevs ned av språkforskaren Elias Lönnrot. Innan dess fördes de vidare muntligt i sekler av runosångare, män som mässade dem i tvåtaktsrytmen Kalevalameter och med allitterationer som ännu ett stöd för minnet. När Karelenättlingen Ingmar Virta i går gjorde lunchteater av verket var han en modern runosångare, utan mässande men med en stor portion gestaltning, humor och scennärvaro som gör berättelser spännande i vår tid.

Ur en värld till lika delar sammansatt av finsk karghet och trolldom vaskade han fram eposets personligheter. Louhi, trollkvinnan som styr den mörka världen Pohja som ett matriarkat. Smeden Ilmarinen, som intog sitt yrke två dagar gammal och smidde såväl himlavalvet som den försåtliga magiska pengakvarnen Sampo.

Lemminkäinen, odågan som krossas i Torneälven men älskas så av sin mor att hon räfsar fram delarna av honom från flodbotten och sjunger liv i honom igen. Den vise Väinämöinen, som trots sin makt är långt ifrån ofelbar.

Och i den sista sången, läst på den tryggt puttrande perpetuum mobile-metern, fanns en parallell till Nya Testamentets Maria, den jungfruliga Marjatta som blir gravid genom att äta ett magiskt lingon och föder en son som blir furste. Han symboliserar den nya tiden; Väinämöinen, som reser bort, tar med sig den gamla.

Det man ofta erfar med berättarteater - så ock denna gång - är att skolorna har mycket att lära i hur man gör kunskap intressant med små medel. Några föremål. Lite musik. Och en berättare som kan gestaltningsgreppen och vågar ha uppmärksamheten på sig själv och inte bara på det han berättar; det som mystiskt kallas utstrålning.

Ingmar Virta drog paralleller till nutid, kryddade med snäll humor och har full koll på att lågmäldhet och tvekan är minst lika dramatiskt som salvelse och buller. Finsk-ryskt mollvemod på det folkliga dragspelet i händerna på Eva Granath-Wigardt stod för stämning och inramning, liksom den nästan orientaliskklingande finska cittran, kantelen. Och större pådrag behövs inte för att man ska gå från bordet med känslan av att en ny värld har gläntat på dörren för en.

Dessutom borde Kalevala tilltala unga. Med sin nyktra, sakliga berättelse, sin överjordiskhet och sina starka karaktärer är den minst lika mycket fantasy som Sagan om ringen. Om den ännu inte blivit tv-spel så borde den bli det.