Berättelsen om Momo var angelägen när den skrevs 1973. Och den är inte mindre viktig i dag, när tiden tycks snurra fortare, tidsbrist knäcka fler och stressens ångestband snöras åt allt mer obönhörligt till och med runt barnen.

I en amfiteater bor livskonstnären Momo, och runt henne samlas vännerna om kvällarna för att skratta, sjunga och tala om livet. Det är guiden Gigi med sina skämt, gatsoparen Beppo - och så alla ungarna och deras föräldrar.

Men i en och annan själ frodas missnöje och jäkt, och då står det inte på förrän en Grå kliver fram ur spegeln. De Grå kommer från Tidssparkassan och erbjuder människorna att spara tid hos dem för att sedan kunna belåna sitt kapital och få mer tid. Men i stället stjäl de tiden. Medan Momo och hennes vänner sprakar av färg är de Grå deras avfärgade och livlösa alter egon.

Människorna får alltmer bråttom; de arbetar robotmässigt, försummar sina barn, slutar bry sig om varandra. Livet och lyckan försvinner ur dem. Momo blir allt ensammare och söker hjälp hos Tanterna Tid. I andra akten, mer åt äventyrshållet medan den första är sagoskimrande och filosoferande, måste hon hitta tidstjuvarnas lager och ta tillbaka den stulna tiden.

Någon barnsaga är inte Momo; därtill är den alltför satirisk och djup. Men berättad så här, med stor scen och stor ensemble och sagodimensionens fantasteri skapad av hela teaterns kraft, blir den till en betagande allålderföreställning för alla från 10 och uppåt.

Vi kommer alla av stjärnstoft, säger Beppo. Och i denna uppsättning vimlar det av guldstjärnor. Förundran inför världsalltet tycks inbyggd i hela Ulla Dahlströms storslagna Stonehenge-inspirerade sceneri, mäktigare än en vanlig amfiteater, som ihop med musik och ljus spelar upp ständigt nya dagrar, väderstämningar och himlar.

Kostymör och koreograf har firat julafton och tagit ut alla svängar för att också göra pjäsen fysisk och rolig. Maria Granhagen är än en gång intagande i en barnroll: Momo, antihjältinnan och trasungen, stillsam och frusen men den andliga ryggrad som håller motståndsrörelsen uppe.

Där är Beppo, vardagsfilosofen, så nöjd med sin lott och sina djupa tankar, naivt rakryggat gestaltad av Ingmar Virta. Och Åke Arvidsson som den glade gamängen Gigi, vek nog att falla för de Grå men också ärlig nog att tillstå att hans drömmars uppfyllelse bara gjort honom tom och olycklig.

Där är Iso Porovic som den isande ruggige maffiabossen, svartast av de Grå, och Anders Öhrström som hans lismande lakej. Där är Gisela Nilsson och Marie-Thérèse Sarrazin som de virriga men godhjärtade Tanterna Tid. Och inte minst Jens Nilsson, som använder hela sin clownvighet och -humor som Kassiopeja, en söt och sympatisk variant av Gollum som ödleslingrande delar Momos uppgift.

Tid är liv, och livet bor i hjärtat; det är Momos stora upptäckt. Att se denna tidlösa klassiker, så vackert och svindlande förvandlad till pjäs, är väl använd tid. För här finns både liv och hjärta.