På ridån projiceras den berömda bilden från ett skyskrapsbygge i New York där ett tiotal dödsföraktande arbetare äter lunch på en travers flera hundra meter upp i luften över Manhattan.

Så svindlande blir nu aldrig själva föreställningen. Men när Norrlandsoperan nu tar musikaltjuren vid hornen och sätter upp West Side Story blir det likväl en svängig, charmig och i bästa mening underhållande historia.

Leonard Bernsteins variant på Romeo och Julia förlagd till gängkrigens New York är ju redan en klassiker med arior och sånger som redan blivit odödliga. Och föreställningen vet att förvalta arvet, inte minst genom en sprudlande orkesterinsats under dirigenten Josef Rhedins ledning. Förstärkt med saxofoner i träblås och fullt ös i brass vill man nog denna afton helt enkelt beteckna symfoniorkestern som ett storband i högform - så sprakande, så ettrigt, men också så stämningsfullt smekande.

Samma högtryck uppe på själva scenen. Ett 40-tal dansare och sångare bjuder ett härligt myllrande som då och då plötsligt slår ut i häftigt koreograferade formationer. Koreografen Fredrik Benke Rydman får gå till attack nästan omedelbart och sätter därigenom standard för hela iscensättningen som formligen spritter av ungdomlig energi och scenhunger. Sjukt bra eller grymt skulle förmodligen generationskamraterna i publiken säga.

Elisabeth Åströms scenografi är ett litet logistiskt mästerstycke där stora klossar och koner bygger ett fantasifullt stadslandskap med fasader, balkonger och trappavsatser som på ett kongenialt sätt ramar in de kollektiva rörelserna. Kostymeringen är sitt eget kapitel med för ögonblicket norra Europas mäktigaste variationer på konsten att bära ett par jeans.

Sångligt över lag hög klass med ett särskilt plus för den manliga huvudrollens Philip Jalmelid som sjunger sången till Maria så att det måste rysa i alla damer med sinne för musikalisk skulptur.

Kvällens stora behållning är dock scenkollektivet som helhet och när man slår till med kombinerad sångdans i nummer som America, Mambo och Officer Krupke ger man sig villkorslöst.

Men det är inte en iscensättning utan problem. Regissören Staffan Aspegren har svårt att få fason på och engagera oss i själva berättelsen när den ska bäras enbart av det talade ordet. Vilket delvis beror på att de flesta aktörer mer är att hänföra till kategorin sångare/dansare. Vilket gör att föresättningen efter den inledande halvtimmens sceniska fyrverkeri svackar till då och då i väntan på nästa musikaliska utbrott, det blir lite av nummerrevy.

Gängkrigens brutala verklighet blir, trots de ödesdigra följderna, mer till skenfäktning än till hotfull gestaltning av en oroande verklighet. Starkast fungerar de talade orden i den otäcka scen som mynnar ut i gängvåldtäktsförsöket på berättelsens puertoricanska Anita. Men där har också Aspegren gediget stöd i Martyna Lisowska, föreställningens mest fullfjädrade artist.

Men de talade partiernas svagheter kan likväl inte sätta bojor på den frustande musikaliska och koreografiska energi och livsglädje som släppts loss när Norrlandsoperan nu vidgar det sceniska reviret och nu införlivar också det stora klassiska musikalfältet i repertoaren.