Johan Hiltons reportagebok "No tears for queers" har gjorts om till aktuell teater om hatbrott. Det handlar om tre brutala mord på homosexuella män; ett i USA och två i Sverige. Föreställningen ingår som en del i ett större projekt om identitet och kön och vänder sig till en ung publik.

De fyra skådespelare kommer in i vanliga t-tröjor och byxor på den nästan tomma scenen. I mitten finns ett låt uppbyggt scengolv med fyra gröna stolar och ett bord med vatten, mjölk och muggar. I bakgrunden den svarta väggen med den tekniska utrustningen fullt synlig. Det är naket - pjäsen behöver inget sceneri visar det sig. Allt finns i texterna och i agerandet.

Skådespelarna börjar berätta i rapportform om vad som hände i de olika fallen. Det låter som om de läser innantill från olika förhör. De bygger med olika röster upp de våldsamma scenerna. De växlar mellan att vara berättarröster till att framträda som vittnen till det som har hänt; i roller som gärningsmän, poliser, vänner och familjemedlemmar. I bland som ett vittnesmål rakt ut i luften, ibland i en spelad förhörsscen eller i en återskapad händelse innan männen misshandlas och dödas.

De tre fallen spelar upp efter varandra. Det finns en typ av mellanscenen där skådespelarna visar det ständigt närvarande våldet som döljer sig i jargonger med råa skämt om bögar och flator. De drar homofobiska, sexistiska och rasistiska skämt medan de gapskrattar och vräker i sig prinsesstårta så att grädden sprutar.

En annan scen där två män börjar skojboxas trappas upp och övergår i ett övergrepp. Skådespelarna visar hur grabbighet på ett sätt fostrar och legitimerar våld – det våld som drabbade de tre homosexuella killarna.

Allting växer i styrka. Det direkta våldet och det känslomässiga får växa på scenen. Allting kulminerar i den sista delen som skildrar dödsmisshandeln på Ramberget i Göteborg. Det är första gången under föreställningen som offret direkt är med. Mårten Andersson spelar Josef som torteras med en elpistol. Fruktansvärt otäckt och realistiskt.

Ett skott blir det brutala och effektfulla slutet.

Skådespelarna gör ett lysande jobb när de går från det sakliga berättandet till inlevelsefullt agerande med mycket energi. Det är en mycket fysisk föreställning som träffar publiken i maggropen, hjärtat och hjärnan.

Mattias Brunns dramatisering och Nina Westers regi har skapat en bra balans mellan det närgångna känslosamma och det distanserade rapporterande. Det sätt de använder kontrasterna skapar bra övergångar mellan olika scenerna.

När skådespelarna går ut ställs fotografier av hatbrottens offer fram på scenen som påminner om att det här är verkligt.