Färgstarkt kammarspel
Kvinnan och björnen
Gíron sámi teáther, Kiruna
Bearbetning och regi: Lena Engqvist Forslund
Clowninstruktion: David Carmel och Jens Nilsson
Medverkande: Elisabeth Heilmann Blind och Toivi Lukkari
Relaterat
Kvinnan och björnen 4.jpg
I begynnelsen var teatern - i alla fall långt före boken; som en förlängning av det muntliga berättandet var teatern den första bäraren av litterära upplevelser till större grupper av människor.
Någonstans där, i alltets början, tar också föreställningen Kvinnan och björnen sitt avstamp. En uråldrig samisk myt har gjorts om till ett färgstarkt litet clownspel av Lena E Forslund, tidigare skådespelare vid Teater Västernorrland och numera chef för Sameteatern i Kiruna.
Här har vi skapelsen; så same, människan och därpå kvinnan som en dag på myren blir förälskad i en björn. De får en son ihop, men hon saknar också sin familj och tar med sonen dit.
Efter en tid börjar hon dock längta efter sin älskare igen. Bröderna dödar då björnen av rädsla för att förlora sin syster och barnet igen. Kvinnans sorg är så stor att hon och sonen upptas till himlen och blir stjärnbilder.
Här finns stor färglyster och en del starka karaktärer; kvinnans mor är till exempel en mustig käring. Clowner har en förmåga att ta ner saker på jorden, och deras föga högtravande angreppssätt roar både barn och vuxna.
Att de delvis talar samiska bidrar till den starka stämningen; av sammanhanget försvinner inget. Och självklart ska samiska clowner jojka.
De ständiga avbrotten då clownerna reagerar på något i publiken känns dock rätt påklistrade här. De ingår i clowntraditionen och har säkert en funktion för att dra tillbaka splittrade åskådare in i spelet vid exempelvis gatuteater. Men vid en scen som denna, där folk sitter som tända ljus och inget hellre vill än att vara kvar i spelet, är det i stället utflykterna till triviala händelser i publiken som blir splittrande.
Det intressantaste med pjäsen är ändå det annorlunda känslouttrycket. Här tycks det till exempel inte vara något konstigt med att barnet är både djur och människa. Och vilken teaterskapare i klassisk västerländsk tradition hade motstått frestelsen att gestalta starka känslor när kvinnan finner att hennes bröder har dödat hennes älskare?
Det är detta som, mer än något annat, gör det lilla kammarspelet exotiskt.
