Fast Lars Forssell gick ur tiden så sent som 2007 tillhörde han en epok som inte var så specialiserad som vår. Då gick det an att samtidigt vara samhällskritiker och kärlekspoet, visdiktare och akademiledamot, respekterad av de lärde och omtyckt av folket.

Någon Taube blev han aldrig; hans texter är mer reflekterande än berättande och sådana blir inte lika lätt häftplåster på hjärnan. Det mest populistiska han förknippas med, Clabbes och Göran Fristorps schlagerfestivalbidrag "Sommaren som aldrig säger nej", var vi nog många som upplevde som rätt pinsamt.

Men i hans texter finns också det som mångfalt uppväger de svalhäckande brösten. Han kunde brottas med döden, ensamheten och oron, glädjas över kärleken och hylla kosmos utan att bli varken högröstad, komplicerad eller torr. I denna kabaré, som är allt annat än en skutt- och flamstillställning, varvar Helena Svartling och Anita Nyman dikt och visa.

Båda är duktiga sångerskor - Nymans djupa alt kompletterar fint Svartlings kraftfulla mezzosopran i ambitiös stämsång - och de vet exakt hur en text ska gestaltas för att publiken utan förbehåll ska överlämna sig i deras händer. De ackompanjerar sig själva, blandar musikstilar - folkvisa, blues, jazz, Balkanrytmer, tango - så att det som flödar från scenen ständigt är nytt.

Lika många sidor har Forssell. Här finns ensamheten i sökandet efter den Enda kontra den kärleksupplevelse som är så fulländad att ögonblickets barn vilar i evigheten. Här är satiren över ytlighetens leende dockor, vars rädsla för det djupa tvingar dem att blunda för ondskan, och över den som inte klarar att låta en drömmare drömma.

Ibland närmar sig ordkärleken en stillsam Povel Ramel. Och kampen mot döden finns där ständigt; till och med försöker han hantera den genom att locka på den i ett desperat Ingen-rädder-fär-vargen-övermod - passande nog tonsatt som en glättig polka av Helena Svartling. Strax därpå behövs inte mer än en solig dag för att göra honom till framtidsoptimist, glömsk av all svärta. Lars Forssell såg inte bara människans vacklande, svaghet och litenhet hos andra; han var noga med att själv dela den.

Samma kärleksfulla överseende tycks stråla ut från de två på scenen: även om vi inte hänger med i alla textraderna så gör det inget. Med värme, värdighet och känslighet drar de ändå in oss i Forssells värld och får oss att känna som om vi har rätt att vara där. Så kulminerar det i hans underbara Snurra min jord, där också planeten får del av samma ömsinthet. Där sluter till sist hela mänskligheten upp, på flera språk, i uppmuntran: ge inte upp!

Det är en vacker gest, ett hoppfullt slut på en genomarbetad föreställning. Lars Forssell hade nog känt sig hedrad.