Året är 1368. Det är marknad i Västra Aros. Tre gycklare – Eufrat, Tigris och Moldau – kommer dit och ställer till med gyckelspel, akrobatik, trolleri, upptåg, musik och sång. Det är billiga trick och munter trestämmig sång. Framförallt skojar skådespelarna med publiken, och gör den delaktig. Det är avslappnat och skådespelarna har total kontakt. Publiken sitter på tre sidor runt scengolvet.

När stämningen är så där munter berättar de och spelar upp historien om Riddar Roland och alrunan.

Den före detta stråtrövaren Bjure möter sin kärlek och blir hederlig. Men pesten och döden kommer på besök, och tar henne med. Bjure försöker ta hennes plats, men döden uppmanar honom att gå vidare och ta vara på livet.

Då möter han den lärde Roland som ger honom vatten, och som han tro räddar hans liv.

Roland blir kär i den sköna Evelina. För att imponera på henne köper han riddarkläder och blir – Riddar Roland. Då blir han besatt av att rädda jungfruar, och att rädda Evelina. Roland må vara bildad men han är en blåögd optimist som tillsammans med Bjure, som blir hans väpnare, drar land och rike runt för att rädda alla damer i nöd.

Men det går inte så bra. De får mest stryk och det finns ingen som vill bli räddad. Till slut tröttnar de och går till galgbacken för att finna en alruna. Växten ska göra dem oövervinnliga. Men där vänta Döden på de två kumpanerna. Deras tid är ute.

Det blir inte som någon av dem har tänkt. Roland vägrar ge upp och på något sätt avgår han och Bjure med någon slags seger. Det är deras livsgnista och förmåga att aldrig ge upp som Döden inte kan motstå – och ger dem lite extra tid.

Skådespelarna Peter Danielsson, Riddar Roland, Lasse Åkerlund, Bjure, och Mats Nolemo, Döden, har allt som gör en bra föreställning. Förmågan att levandegöra berättelsen med enkla dräkter och lite rekvisita är enastående. Deras timing och deras sätt att gå in och ur roller är magnifik. De bjöd på stor teater i det lilla formatet. Synd bara att det endast var 42 personer som fick uppleva det.