Det är 1500-talets Florens, det är lite Charlie Chaplin och det är nutidens finanskris. Allting har Lena Lindh, som skrivit manus, lagt in i denna teatersoppa som går under namnet Commedia dell árte. Det är en gammal teaterform som härstammar från Italien. Scenen och kulisserna är enkla och det brukar vara samma figurer som dyker upp i förställningarna.

När klockan i Vivstavarvs kapell slår sju på kvällen startar föreställningen vid det falurödfärgade magasinet. Hela teatersällskapet springer runt och jagar varandra, över scenen, bakom de tre kulisshusen och så fram igen, i nya turordningar. De är som en presentation både av figurerna i pjäsen och av innehållet. Sedan kan föreställningen börja – på allvar. Fast så mycket allvar blir det inte.

Doktorn (Peter Olsson) är en usel doktor. Hans patienter dör som flugor. Och varje gång det står om något dödsfalla i tidningen blir han förtvivlad – han förlorar sina inkomster. Han är pank. För att lösa sin kris så tänker han få sin dotter Isabella (Ida Norin) att gifta sig med den rike och gamle köpmannen Pantalone (Arne Dahlkvist). Det vill säga om han får fem miljoner i guldmynt.

Men Isabella är redan bortlovad till den hon älskar – Enzo (Christer Ersson), kaptenens son. Samtidigt pågår det ett triangeldrama. Pigan Columbine (Emma Lind) är förälskad i Herlekin (Lena Lindh). Men den omusikaliska Brighella (Christer Ersson) vill annat och försöker sjunga och spela sig till Columbines hjärta.

Hur det går? Naturligtvis blir det en röra av förvecklingar. Mansgrisarna Doktorn och köpmannen Pantalone får det inte lätt när listiga kvinnor försöker skapa ett lyckligt slut.

Det är skriks, springs och skojas om nutiden; om ROT-avdrag och hushållsnära tjänster, om överbetalade läkare och om ungdomars höga mobilräkningar. I sina märkliga kläder, puffbyxor och tighta trikåer, och i sitt clown-smink blir det aldrig riktigt på allvar. Och det ska det inte vara heller. Det ska bli några skratt och leende – och det blev det.

Det svåra med amatörteater är att hitta balansen - för alla. Om det ska skrikas och sväras så måste det göra med finess och i rätt tonläge. Om någon ska lyftas fram så är det Arne Dahlkvist (Pantalone) och Emma Lind (Columbine) som i den här rajtantajtan-teatern lyckas skapa lite eget utrymme åt sina karaktärer.