Att förvandla Alfred Hitchcocks filmklassiker De 39 stegen till teaterfars kan tyckas vara en förflugen, eller helt enkelt omöjlig idé. Så förefaller det också en lång stund när pjäsen nu spelas på Mellanfjärdens teater; det är mer buskis än fars och av själva historien – en spionberättelse strax före andra världskriget – syns inte mycket.

Men Johan Svangrens iscensättning arbetar, om än litet långsamt, upp både tempo och handling. Till sist blir det både underhållande och nästan spännande. Svangrens metod är att ersätta dramatiken med scenisk fantasi, eller snarare akrobatik. Stycket vimlar av roller men på scenen finns inte fler än fyra aktörer. Bokstavligen sekundsnabbt växlar de mellan alla roller och just det blir den motor som håller spelet igång.

För något allvar, som i Hitchcocks film, finns inte plats: det blir mer fars än spionhistoria. Möjligen grymtar Hitchcock i sin filmhimmel men kan säkert inte hålla sig för skratt inför alla dessa infall och snillrikt enkla scenlösningar.

Så, filmförlagan till trots, blir det som det brukar i Mellanfjärden. Fars och än mer fars, en hel del överspel, någon gång klavertramp i ren buskis men allt förlåts av sprudlande spelglädje. Det här är till för att roa publiken, inget annat. Den stora tunga teaterkonsten har, lyckligtvis, aldrig kommit till Mellanfjärden. Men väl farsen. Det blir vad publiken vill ha. Roligt.

Mycket är det Svangrens förtjänst. Hans fantasi att hitta de enklaste lösningar – när inget stort teatermaskineri står till förfogande – blir i sig en upplevelse. Med scenisk akrobatik lyckas han åstadkomma också de mest dramatiska scenerna i Hitchcocks film – en död kvinna, polisjakt på tågtak, flykt genom träskmarker och liknande, rent av en berömd flygscen. Och då det görs med ett leende blir det snart förlåtet, underhållande som det är tänkt att vara.

De fyra som lekfullt utför alla infall – Måns Nathanaelson, Paula Mcmanus, Linus Wahlgren och Kalle Westerdahl – tycks lika roade som publiken snart blir, särskilt efter paus när farsen fått upp farten och blivit självgående.

Mycket mer finns inte att säga om sommarens teater i Mellanfjärden. Det är som det brukar och publiken kommit för – underhållande, iscensatt och agerat med ett leende.