Hur får man livspusslet att gå ihop?

I dag finns knappt tacksammare ämne att göra teater kring. Det har allt: igenkänningsfaktorn, vardagsanknytningen, kodspråket och manéren som inbjuder till satir - och det sorgliga i att ingen kommer undan. Vi är lika fast i systemet som narren är i kungens våld, hur mycket han än driver med sin herre.

Alla aspekterna skymtar fram i monologen Cellofan, som spelas på Våningen från den 22 september. Det är en fartfylld komedi, där Maria Büstedt Svanholm från Ullånger, till yrket frisör men rutinerad revyskådespelare, gör en scenisk prestation som den heltidsarbetande småbarnsmamman Ellen.

"På 70-talet var det OK att vara arg, osminkad och ha hår under armarna", konstaterar Ellen. I dag har jämställdheten övergått till perfektionism. Det räcker inte med att kombinera jobb och familj: man ska också vara smal, sexig och vältränad, ha ett stort umgänge, kräva egen tid samt äga för stora hus, för dyra bilar och för många tidsslukande prylar. Även i sängen måste Ellen och hennes Kalle leva upp till samtidens krav på multipla orgasmer och hög sexfrekvens: de har ju läst att lyckliga par gör det två gånger i veckan.

Ellen är marinerad i alla de lättpsykologiska klyschor som sprider sig som gräsbränder i populärpressen: hon vet exakt vad hon förväntas leva upp till, och hon vet lika väl vad hon inte ska göra. Hennes tidsplanering är så tajt att om hon råkar somna framför Robinson en kväll hamnar hela nästa dag ur fas. Och när hon brister; när hon ryter åt barnen, får telefon mitt i mötet med chefen eller grälar på dagisfröken dras skuldskruven åt allt hårdare; den som dränerar oss på självförtroende och gör oss ännu mer beroende av klyschorna.

Så blir Ellen kvinnan som upplever föräldraskapet som ett krav, jobbet som ett krav, sexlivet som ett krav, hälsan som ett krav. Som stressar iväg åttaåringen på fotboll fyra gånger i veckan, räknar kalorier, hetstränar och mässar yogamantran i bilen för att desperat suga i sig lite energi mellan plikterna, och som inte förstår varifrån de plötsliga gråtattackerna kommer. Hon är, mitt i allt tok och alla dråpligheter, vilse i en kultur som fastnat i tron att kärleken ska frysas i förälskelsefasen, livet i studentstadiet och utseendet i övre tonåren.

Maria Büstedt Svanholm äger scenen och fast hon är troskyldig, leende, glittrande och kvick är det inte bara komiken hon tar poäng på. Till exempel är skulden inte rolig, och hon gör den inte heller rolig. Någon gång skulle hon vinna på att ta det lite lugnare; energiflödet är enormt och poängen är förvisso att gestalta stress, jäkt och ett uppskruvat tempo, men det är ingen som missar det även om hon sliter lite mindre.

Hur lägger man då sitt livspussel? Sympatiskt nog lyckas Ellen inte riktigt komma på det; hennes försök att idealisera tidigare generationers hemmafrutillvaro lyckas inte. Och det otäcka är att vår kultur, med samma obönhörliga röst som den bankar i oss kraven, skulle hävda att felet är hennes eget och börja pumpa klyschor om valfrihet och att lita på oss själva.

Men vad skulle vi vara utan alla våra prestationer? Utan svaret på den frågan snurrar hjulen bara vidare. Cellofan är, bakom skratten, en komedi om nutidens stora tragedi.