För första gången i historien har vi all mat vi behöver utan att behöva sysselsätta oss med den hela tiden. Men det vi gör är att i stället sysselsätta oss med att avstå från den - hela tiden.

Paula Ternström, Mi Ridell och Grynet Molvig turnerar med ett "underhållningsseminarium", korta teaterscener och några sånger, texter skrivna av olika författare utifrån en undersökning om kvinnors syn på mat och kropp.

Här framkom till exempel att en fjärdedel av de svarande kvinnorna ville gå ner i vikt fast de ansåg sig normalviktiga, att nästan alla hela tiden tänker på vad de äter och att många äter mindre i sällskap med andra i synnerhet med män. På detta allvarliga ämne bygger man en humorföreställning i syfte att få oss att fråga oss vad i hela friden vi håller på med.

Här finns mycket att säga och mycket har också sagts, även i humorsammanhang. Ibland hänger sig föreställningen alltför fast vid kända ironier, slitna skämt och redan anträdda tankebanor, så att den hälsojargong som parodieras och de kvinnor som letar fel på sig själva mest rinner förbi. Berörd blir man i stället av de partier som gestaltar i stället för att kommentera, som går vidare och tänker ur annorlunda vinklar. Till exempel av Karin Thunbergs texter, om träningsfanatikern som berömmer sig av att äta vad som helst och inte ser att hon sitter i samma fälla som anorektikern, om än rygg mot rygg med denna, eller om modern som så subtilt skuldbelägger sin kaksugna dotter på kaféet och som gestaltas så på pricken.

Linda Skugges "Gnister" är kvällens starkaste text. Här träder den bulemiska flickan fram i all sin sårbarhet, med sitt äckel över världen, kroppen och maten, sitt kräkande som reningsritual och mitt i allt sin rörande mammalängtan. Hon återges rörande av en hålögd Paula Ternström och man förstår hur hon känner.

Likheten mellan matfixeringen och religionens riter har vi alla noterat: fett- och sockersyndandet som bekänns för kompisarna och botgörs genom utebliven lunch. Här råder rent väckelseschwung när sockerdjävulen ska drivas ut. Och när man hör mammas bantningsprat komma ut ur munnen på en liten flicka blir det rätt läskigt.

Sådant väcker tankar; något som också sticker ut ur detta ganska ojämna program är faktiskt den historiska kunskap man får med sig. Kanske är det många som inte har tänkt på att det är samhällsekonomin som styr kvinnoidealet: behöver samhället många barn blir idealet runt och moderligt, om barnfödande inte prioriteras ska kvinnor se ut som ynglingar (om än gärna med jättebröst).

Man behöver alltså bara tänka på 20-talets trådtunna charlestonkvinnor, 50-talets yppiga Monroe och 60-talets Twiggy för att inse att hur man än ser ut har man alltid en epok att vänta sig då man kommer att vara helt rätt.