Liksom julbordet består av många små och likvärdiga rätter, utan en dominerande huvudrätt, är Teater Västernorrlands traditionella Julfrossa en revy av korta sketcher och sånger, mer underhållning än teater och utan en sammanhållande ram eller tema.

I en omgivning av vitvaror hålls ett gäng vita, neutrala vinterfigurer och serverar den ena smårätten efter den andra, i 20-talet föreställningar fram till den 17 december. Kvällsvarianten är dubbelt så lång som denna lunchföreställning.

Att julbrådska och köpfrenesi ska gisslas är självklart, men i Anette Brännströms Adventskalender sätts också fingret på vår dubbelhet: ena dagen håller vi brandtal mot överkonsumtionen, nästa dag köper vi fyra julstjärnor för att det är modernt att ha en i varje fönster numera. Ena dagen känner vi pressen att prestera, andra dagen pressen att protestera - för gnället över julhysterin kan ju i sig bli ett mönster att falla in i. Större än så är inte vi människor.

Ett par lite mer eftertänksamma nummer ingår; brusten gemenskap är ju också en julrealitet för många. Men mest gäller humor och de egenproducerade numren tillhör de bästa. Som Sofia Anderssons monolog om ett annat i-landsproblem, alla julgåvor vi får som vi inte vill ha. Resonemanget mynnar ut i att hon ger bort sig själv och nervöst marknadsför sig. Få når sådana höjder i självförringandets konst.

Den sceniska gestaltningen är sparsam men skickligt gjord; här agerar ju professionella skådespelare som verkligen kan prestera blodisande leenden, som Helena Svartling när hon går in i den stalkande Mört-Brittas figur, eller övertygande osäkerhet som när Sofia Andersson ångestfyllt pläderar för en positiv livssyn.

En annan höjdpunkt är Åke Arvidssons och Lars T Johanssons fiskdialog med ett oräkneligt antal fisknamn insprängda; kompetent ordhumor som blir roligare ju mer galet långsökt den blir. Man faller för Helena Svartlings häftiga sångröst i den rätt knäppa sången om en sushi som vill vara köttbulle, och för den härliga afrikanska körversionen av Adams julsång, där rösterna även bidrar med ett instrumentlikt komp och där Örjan Lidén och hans kapell fyller en viktig funktion.

Julshower fyras det av på löpande band i detta land. Om denna kan dock sägas att tempot aldrig blir hysteriskt, humorn aldrig billig eller schabloniserad och bakom produktionen står proffs. Man till och med unnar sig levande musik, en stunds avslappning i en lite längre monolog och en glimt av allvar då och då.