Ingen sommar utan Shakespeare, kan man snart säga.

I fjol kunde Sundsvallspubliken se två versioner av En midsommarnattsdröm, varav en på Alnötunet. Shakespeareflugan bet sig fast och denna sommar får vi också den gamles mest kända tragedi: Romeo och Julia, eller Juliet som hon originaltroget får heta.

Texten är ursprunglig, men av 1500-talets Verona syns inget. Scenografi och kostym är sparsmakad: en träläktare, ett bord/kista och kostymer som för tanken till uniform, läkarrockar eller någon science fiction-miljö. Paul Chevallerau har lagt hela pjäsen i händerna på texten och de enskildas agerande. Och i slutänden fungerar det utmärkt.

Att alla Capulets är kvinnor, och alla Montagues män, rör till det först. I vimlet av rollfigurer är det nu än mer förvirrande vem som är vem, och nog skaver det lite att höra kvinnor tala om kvinnor som vore de andra sorters varelser.

Men efter den första halva aktens startsträcka kommer pjäsen igång, och då är homo- eller heteronormer det sista man tänker på. Då har huvudpersonerna tagit åskådarna i tryggt förvar och blivit individer fullt ut. Den första att bryta genom vallen är Capulet, Juliets far (Anna Gröndahl), vars pondus gör henne till en ledare man godtar direkt.

Trots dramat är komiken stark, särskilt i första akten. Tonen är rå, hjärtlig och burlesk, och sexskämten haglar. Att Shakespeare också vände sig till en folklig publik hörs. Mercutio, till exempel, tycks enbart vara till som lustig fyllebroder för Romeo, men Ted Burnäs gör honom till en av pjäsens bästa rollprestationer.

Anna Lax återger härligt Amman, och tar tillvara att man på Shakespeares tid kunde teckna tjänstefolk som komiska, småkorkade och finurliga utan att förnedra dem. Ronny Edlunds Broder Laurence biter sig också fast: klok, vårdande, fridfull. Johanna Söderlunds Juliet är bedårande: kristallklar i uttryck, värdig, djup och vacker. Romeo (Thomas Häggström) är fint uttrycksfull i mimik och utspel, men bär inte fram språket lika tydligt.

Men för det mesta går pjäsens poetiska, målande bildspråk fint fram. Och successivt framgår allt tydligare att den inte behöver tid, rum och samhälle; att dess aktualitet går bortom den ena eller den andra normen.

Alla kan förstå Juliets avsky över att kväva sig själv och spela den roll gruppen har bestämt åt henne, eller hennes förtvivlan när hon stängt in sig i smussel och lögner och ser döden som den enda återstående vägen. Man känner till och med när hon kommit till den punkt där hon slutar fråga efter rätt och fel, då det destruktiva helt tagit över.

Man förstår det katastrofala i att schabbla bort sin grupptillhörighet, och det hopplösa när enda möjliga tillståndet är krig och varje möte urartar till konflikt. Man känner igen känslors styrka och försåt, sorgens kraft att försona, hatets benägenhet att slå tillbaka mot en själv. Man till och med förstår lite av Capulets ilska när han kör sin dotter på porten, denne curlingförälder som ser allt han investerat i henne gå i kras.

Allt detta ger Alnöspelen sin publik i en pjäs med verklig tyngd, som man inte bara gjort det stora arbetet med att sätta upp utan även gör så att den berör.

Tillägg: Spelas också den 29 och 30 juni samt 3, 4, 6, 7, 10, 11, 13, 14 och 15 juli på Alnötunet.