Det är ett morddrama, men framförallt också en familjetragedi som lämnar efter sig många frågor. Tusen bitar är en sann berättelse om Thomas som 29 år gammal blir ihjälstucken, med en kniv genom hjärtat. Thomas var tillsammans med sin pappa Herbert den kvällen. Det såg många, men själva knivhugget såg ingen. Pappan minns ingenting. Han har slagit i huvudet inne på krogen, och både han eller Thomas var fulla.

Ingen blev fälld för mordet, även om fadern hela tiden var misstänkt. I dag är han är han död. Familjen försöker förstå, men det finns inga rätta svar. Skådespelaren Tove Olsson, Thomas systerdotter, är en i familjen. Med Tusen bitar ger hon publiken en mycket privat inblick i hur det är att leva med denna fruktansvärda sorg.

Men det är inget sorgligt skådespel. Tove Olsson är avväpnande rak. Hon berättar för publiken att hon har pratat med sin mamma om att göra pjäsen om Thomas, och vad mamman har svarat hur hon vill att Tove ska gestalta Herbert och hennes bror Thomas. Det ska inte vara för porträttlikt. Det blir med dockor istället.

Det blir en tekniskt avancerad föreställning, med långa monologer, dockteater, musik, sång och projektioner som ger liv åt alla inblandade. Tove Olsson tar fram olika röster för att särskilja rollerna; styvmorfaderns svenska med österrikisk brytning, mormoderns gnällig röst och mammans lite hurtiga. Och Tove själv som barn och tonåring. Med dagböcker, brev, förhörsprotokoll och olika minnen försöker hon lägga ett pussel. Men alla bitar finns inte.

Ju längre pjäsen pågår desto mer uppriktig blir den. Det går efter par år att säga att Thomas blev mördad, men inte att det måste ha varit hans pappa Herbert som gjort det.

Scenografi är enkel: en blommönstrad, grönaktig soffa från 1970-tal och ett minnesbord med små figurer, fotografier och kassettband och prydnadsfigurer. Med hjälp av dessa gör hon tillbakablickar och visar upp en till en början vanlig familj som sedan hamnar i utförsbacke. De ljuva sommarminnena blandas med bråk men också med faderskärlek. Så varför gick det så snett? Var det styvmorfadern som dödade Thomas? Går det att i så fall älska en mördare? Går det att förlåta?

Tove Olsson älskar sin styvmorfar Herbert, men den andra frågan är svårare.

Den lättsamma och vardagliga tonen, där det kan vara svårt att identifiera sig med det som har hänt i hennes familj, övergår till någonting helt annat i slutscenen. Medan Tove Olsson och musikteknikern Richard Lanzén, som hjälper till och deltar på scenen, sjunger Björn Afzelius låt Tusen bitar - Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bita – rullar bilder på en duk. Det är fotografier från Toves barndom med Thomas, sin mamma, mormor och styvmorfar Herbert. De är vanliga minnesbilder från en tid när allting var vanligt. Det är då pjäsen riktigt tränger in och blir närgången. Toves Olsson frågor blir plötsligt ens egna.

Som helhet är Tusen bitar en modig föreställning. Jag applåderar.