Kalle (pojkvän) ska ut och jogga och blir ombedd att ta med Pias (flickväns) schäfer (galen och aggressiv). Han gör förstås som han blir tillsagd - och hunden biter honom. I snoppen.

Men hunden är inte så knäpp som han verkar. Han vet att det ofta behövs något dramatiskt - och traumatiskt - för att vi människor ska släppa våra masker, blotta oss och inse att vi måste växla spår i livet. Under den minut som enligt klockorna passerar medan Kalle är i chock talar han ut om sitt misslyckade kärleksliv med hunden, som förvandlats till en vresig men klarsynt terapeut.

Med Nadja var Kalle tillsammans fast han anade att hon inte var så intresserad, och till slut hittar han henne med en annan kille. Med Tove liksom bara blev han ihop, men han träffar också Carolin lite i smyg, och när de gör slut har hon haft andra också. Susanne har en kille redan innan han inleder ett förhållande med henne. Och när Klara visar honom att hon verkligen är engagerad blir han livrädd och känner sig fängslad.

Det Kalle Westerdahl skildrar, med denna skruvade bakgrund och med både humor och allvar, ger en välriktad spark mot en grundbult i vår frihetskultur, nämligen den omhuldade idén att allt ska vara kul, att kärlek är en lek och att det alltid kan vänta något bättre bakom nästa krök. Den som resulterar i en kärlekskultur där gränsen mellan kompis och älskare är luddig, där man driver in och ut ur varandras kroppar, sängar och liv för nöjes skull och inte ställer frågor som Är vi ihop eller inte? och Vad innebär det att vara ihop? Ett omoget låt gå-liv, där man är livrädd för att välja och ännu mer för att välja bort, medan åren går, friheten visar sig vara tomhet och man inte ens törs göra slut eftersom ju ingen får bli ledsen. Hållningslösheten har vissa självkonserverande drag.

Kalle Westerdahl spelar alla rollerna och är ofta rolig; de småparodier på nutidsmänniskor (och hundar) som pjäsen är späckad med ger många tillfällen att njuta lite elakt. Men samtidigt är det han presenterar egentligen teaterns Formulär 1 A, dess kärna och viktigaste uppgift: att genomskåda samtidens villfarelser och visa oss dem utanför oss själva, så att vi tydligare kan se våra egna brister utan att gå i försvar.

Många lever i dag sitt liv som Kalle. Och skulle också behöva om inte ett bett i skrevet så i alla fall någon sorts råsop för att vakna upp.