I den spanske konstnären Joan Mirós tavlor finns massor med figurer, och ibland ser de ut som om de var tänkta för barn.

När Mårten i pjäsen gör en tavla tycker han också om att ha massor med figurer på den. Men hos honom kan de Miróinspirerade figurerna också uppträda utanför tavlan, som dockor. Och i hans tavla ryms ett helt år.

Lugnt och avskalat småleker han med dessa dockor och egentligen händer inte så mycket mer än att han skapar stämningar av de olika årstiderna. En ruggig figur får en höstdusch med vattenkanna. En fingerdocka blir skridskoåkare i ett vinterlandskap av papp, och en rolig klotrund skidåkare på pinnstyltor kanar runt på skidor i backarna. Sommarstämning skapar han med pappersvågor där fiskar, båtar och bollar kommer och går, och våren handlar förstås om blommor och fjärilar.

Orden är få och de smårara scenerna omges av mjuk, stämningsmålande musik, från barockblockflöjt och Bachs Badinerie till piano, kör och en gammaldagsjazzig "Mitt hjärtas telefon". På sitt sätt är detta en pjäs som är lika abstrakt som Mirós målningar: ingen logisk ram håller den samman. Men det måste ju inte finnas en greppbar handling, en föreställande bild eller ens musik som man har hört förut för att man ska kunna försjunka, njuta och öppna sinnet.

Och det tycks som om den lugna, avspända, fridfulla och lite meditativa stämningen drar med sig 2 -5-åringarna i publiken. Så blir denna lilla teaterinstallation ett gott exempel på kultur som fredad zon mot stoj, våld, oväsen och hets. I händerna på proffs behöver det inte vara så märkvärdigt heller, eftersom allt är genomtänkt och fungerar. Och inte minst visar "Hallå Miró" att uttrycket hos en abstrakt konstnär som Joan Miró är lika åtkomligt för barn som för vuxna.