Dans är kroppens språk; uråldrigt och intuitivt, och framförd som modern konstdans är det inte det mest lättbegripliga som finns om man avkräver det en fattbar handling. Å andra sidan finns det kanske inget, förutom abstrakt konst, som är mer generöst mot betraktaren när det gäller att tolka och förstå efter eget huvud.

Ändå har jag sett koreografier som jag upplevt som helt osammanhängande och rentav inkonsekventa, men aldrig när Norrdans gästat Sundsvall. Här finns alltid en tråd, även om det finns många sätt att nysta den på.

"Schakt" var den svenske modernisten Per Jonssons debutkoreografi. Här har man, som ram, ett talande sceneri och ljusspel: tre enorma metallplåtar och lika många mattor av torv, som var och en tycks utgöra livsutrymmet för en dansare. Det metalliska är mycket närvarande: vibrerande skarpa ljud, slag mot metall och inte minst de tre dansarna som ömsom tycks dyrka sin metallplåt, ömsom slår mot den. Var och en rör sig i sin gruvort, instängd i slaveri och stereotypa rörelsemönster. Men också här bryter dagsljuset igenom ibland, rummet öppnar sig och rörelserna blir friare, öppnare, kraftfullare, mänskligare.

Och man anar något om människans instängdhet och ambivalens inför frigörelsen. Att vara begränsad av ett gruvschakt, ett monotont arbete eller sig själv är avskyvärt men också lockande tryggt. Växande å andra sidan är alltid förenat med risk.

"Feeding monsters" tycks leka med symboliska människooffer. Två människor gestaltar de underlägsna: kanske är de fysiskt ofärdiga, kanske psykiskt sjuka och neddrogade till apati, eller så har förtrycket i sig skapat deras stela och knyckiga kroppar. Mot dem, eller ibland runt dem och sammanvävda med dem, kretsar grupper av dansare som på ett imponerande sätt kopplat ihop sig till ohyggliga varelser med många huvuden, ben och armar. De båda är offer för massans makt, eller kanske för en avhumaniserad vårdapparat.

En av dem möter också vid ett tillfälle en hämnarguds ansikte på väggen och försvinner in i munnen på den. Men hon återkommer, förmodat stärkt av sitt lidande. Och så bryter ett happy end fram när de två offren finner varandra och bildar med en mjuk och vacker duett en gemenskap, stark nog att om inte utplåna det förflutnas skuggor så i alla fall hålla dem i schack.

Här finns det enda verkliga ljuset i dessa två mörka koreografier; djupt symboliska och framförda med en jämnhet, kontroll och vighet som får en att undra om dessa dansare alls har skelett i kroppen. Men ännu mer får de en att tänka på, att när helst vi bidrar till att frånta en människa hennes värdighet så matar vi faktiskt monster.

Tillägg: Norrdans kommer också till Kulturmagasinet den 23 november 11.00 och 12.00 med föreställningen Windows.