I torsdags kväll spelade en ensemble från Estrad Norr föreställningen Aftonens ämne är kärlek i Ljustorps fullsatta bygdegård. Det var en humoristisk föreställning om kärlek och mötet mellan storstad och glesbygd.

På scenen markerar tre grå skärmar ett vardagsrum. En trädtopp sticker upp i fonden. I rummet står en orange soffa och en flyttkartong. Enstaka lampor lyser upp scenen.

Ett pianoackord klingar och tre gestalter kommer in. De tre vänder sig direkt mot publiken. Lillebror, gestaltad av Mats Andersson, är en äldre herre som är missnöjd med sitt förnamn. Hans dotter, den utbrända storstadskarriäristen Smulan, mår dåligt och söker frid. Hon spelas av Marika Holmström. I rollen som den äldre glesbygdskvinnan Lillemor, änka sedan 30 år, möter vi Anja Landgré. Hon intresserar sig för fåglarnas känsloliv och är ordförande i hembygdsföreningen.

I nästa scen bär Lillebror och Smulan in väskor, flyttkartonger och ett uppstoppat älghuvud i den övergivna lärarbostaden i den norrländska byn Överböle. De grälar om älghuvudet som stör Smulan. Hon vill ha bort det, det gör henne nervös. Hon inreder rummet i vitt och vill bara sitta ner med korslagda ben och meditera. Varje gång hon försöker kommer grannen Lillemor in, jublande glad över att det flyttat in nya människor till byn, som håller på att dö ut.

Lillemor kommer ständigt och stör. Hon bjuder in dem till årets kulturhändelse, en poesiafton med rubriken Aftonens ämne är kärlek.

Så rullar intrigen på. De tre gestalterna vecklar in sig i sina relationer. De två äldre blir kära i varandra, vilket gestaltas i en rörande vacker och erotisk kärleksscen. Den yngre kvinnan kämpar på med sina meditationsövningar. Lite synd att föreställningen ironiserar så hårt över meditation, det är ju någonting som kan fungera.

Föreställningens kärlekstema kommer till uttryck i Lillebrors och Lillemors förälskelse men också i relationen mellan Smulan och hennes far. Smulan retar sig ständigt på honom och först när hon är nära att mista honom kan hon erkänna att hon älskar honom och behöver honom.

Lillemors kamp för att upprätthålla livet och kulturen i glesbygden är en annan form av kärlek.

Föreställningen gestaltar också ett möte mellan storstad och glesbygd där bilden av glesbygdsmänniskan i Lillemors gestalt är på gränsen till infantil. Ett annat återkommande, rätt roligt tema är älghuvudet, som tycks ha en för mig obegriplig symbolisk betydelse.

Föreställningen är humoristisk och gullig och kanske är det sådant som går hem även om intrigen spretar åt alldeles för många håll. Mycket är tänkvärt men det är mer av verbalt flöde än dramatisk handling. Det naturalistiska spelet bryts av med poetiska scener där gestalterna dansar ut sina drömmar. Ibland talar de direkt till publiken. Smulan kommenterar nyord som reflexväst och stavgå med att "Sådant fanns inte när jag var barn". Det är som om hon vill visa hur tidsandan bär iväg med människor och fråga om det är nödvändigt att hänga med på allt.