Elisabeth Vogler tystnar. Mitt i en roll, på scenen tystnar hon och vägrar all kontakt med omvärlden. Det är som har alla roller övergivit den berömda skådespelerskan. Det enda som återstår är tystnaden.

Ingmar Bergman började skriva det som skulle bli filmen Persona när han var inlagd på Sophiahemmet. Han var internationellt berömd för sina filmer och hade nyss blivit chef för Dramaten. Då kom sammanbrottet. Ur den krisen föddes Persona. Den har setts både som en uppgörelse med konsten, främst filmen och som ett psykologiskt drama mellan Elisabeth och sjuksköterskan Alma som får till uppgift att ta hand om henne.

När filmen nu förvandlats till teaterpjäs handlar det mer om detta psykologiska drama, med lesbiska undertoner, än någon diskussion om konsten som sådan. Det blir gripande och omskakande när Stockholms stadsteater nu spelar stycket, i Hugo Hanséns i bästa mening inkännande regi. Och med två utmärkta aktriser i rollerna, Frida Westerdahl som den fram till slutminuterna envist tigande Elisabeth och Sofia Ledarp som en mycket levande, mycket närvarande Alma.

Det är ett känsligt stycke att uppföra på scen, också en intim som stadsteaterns Bryggan. Det kräver tonträff och tilltro till de psykologiska förvecklingarna.

Westerdahl och Ledarp behärskar dem utmärkt och ger liv åt detta mentala undantagstillstånd.

Främst är det Sofia Ledarps utlevande Alma som ger uppsättningen nerv och närvaro. Hon hoppas väcka Elisabeth till liv igen genom att berätta om sig själv. Och gör det så utlämnande att hon väcker Elisabeths avsky.

Men hon agerar trovärdig också genom att förväxla sin egen person med Elisabeth när maken, Steve Kratz, oväntat dyker upp. Likt en inramning, både vårdande som läkare och förklarande som introduktör till detta scenspel av skuggor och gestalter, finns en stillsam Lena-Pia Bernhardsson.

Så förvandlas detta teatrala spel av masker – det grekiska dramats persona – till psykologisk fallstudie. De tankar Bergman på sin tid hade om teaterns och filmens roller som verklighet flimrar endast förbi i Hanséns uppsättning. Tyngdpunkten i den finns på den psykologiska tvekampen mellan den intensivt närvarande Alma och det stumma, föraktfulla vittnet Elisabeth.

Det fungerar som traditionellt naturalistisk teater, bättre än som scenversion av Bergmans film.