Går det att hålla liv i två timmar teater bara genom att någon försöker sjunga och misslyckas?

Ja, om det gäller historien om Mrs Florence Foster Jenkins, kvinnan som helt saknade sångbegåvning men livet igenom var orubbligt övertygad om sin egen talang. Om det inte bara går ut på att skratta åt henne utan också på att ta reda på varför hon själv aldrig förstod – då handlar det också om något så allmänmänskligt som livslögner och omvärldens moraliska (och i detta fall musikaliska) ansvar: bör man slå hål på dem och vem får betala priset?

I Riksteaterns pjäs är det Madame Jenkins ackompanjetör Cosmé McCoon som berättar och minns. Han är själv en musiker- wannabe med höga ideal, men hans alster möter bara ointresse. Han riskerar sitt rykte genom att förknippas med Madame, men behöver pengarna. Medan hans egen tro på att världen uppskattar kvalitet smulas sönder blir han och Madame verkliga vänner.

Från början gör han allt för att förbättra hennes sång men hon är obildbar, och hon hör inte hur illa det låter. Även efter riktigt brutala försök att slå hål på hennes kupa blir det han som biter i gräset. Deras verbala strider (som hon inte vet är strider) är mycket skickligt skrivna; hon undgår varje uns av insikt, inte för att hon värjer sig utan för att hon faktiskt inte förstår. Hon bara är en stor sångerska. I publikens skratt ser hon uppskattning och till sist blir hon trenden för dagen; New Yorks senaste fluga.

Hon är så stark att hon likt en massiv kropp i Einsteins universum förvränger världen omkring sig. Vad är egentligen rent och vad är falskt? Är hon rentav ett stort geni, en nyskapare? När till sist en spricka visar sig i pansaret är det Cosme som murar igen den. Det är för sent: att nu göra om en succéartad falsksångerska till en i bästa fall medioker rensångerska vore kriminellt.

Tomas von Brömssen är som så ofta strålande. Eva Rydberg hemfaller från början lite för mycket åt sina buskismanér och placerar så Madame genast i driftkuckuns roll – en smula orättvist, eftersom hon var en så komplex person att man ännu efter en hel pjäs inte säkert vet vad som drev henne. Men med tiden slappnar hon av och i andra akten är det Madame, inte Eva Rydberg, man ser. Då kan hon också bli verkligt rolig, som i paraden av Lars-Åke Wilhelmssons obetalbara konsertkostymer. Och om det är Brömssen själv som spelar en del av pianomusiken, och hon som sjunger allt utom det sista Ave Maria – då är det bra gjort.

Visst skrattar man åt falsksång och sarkasmer, men framför allt är det en intressant pjäs om våra försök att höja våra liv utöver det enbart uthärdliga. En god början på en ymnig teatervår från Scen Sundsvall.