Vid byte av lärare eller stadium börjar föräldrar oroligt flacka med blicken. Vart tar kompisarna vägen? Kommer de att stanna kvar på skolan?

Det pratas på skolgårdar och i korridorer. Det kallas till informella föräldramöten. Möten där man vill veta vad andra har för strategi. Kan vi hålla ihop gruppen? Vilka lämnar och vart går de? Och vad händer med skolan om många slutar? Och om det nu ska bytas skola – hur klarar vi skjutsningarna kors och tvärs genom stan?

Valmöjligheterna vitaliserar, tycker någon. De välter kull allt, tycker en annan. Någon låter sin lilla snöflinga stanna i den kommunala skolans 170-åriga driva. Ibland av ideologiska skäl. En annan besöker skola efter skola i sökandet efter något extra, något som känns rätt, efter en kemi. Och kanske finner de skolan som uppfyller familjens önskemål. Det kan handla om en idrottsprofil, ordning eller en trosinriktning.

Så finns det barn som står ensamma i blåsten. Som själva måste göra sina val och kunna försvara dem. Ibland leder en skolflytt till ett misslyckande. Så ska det inte behöva kännas för en elev som återvänder till sin gamla skola, men det gör det ibland.

Skolor blir genomlysta och resultaten mäts. Det talas om lärares kompetens och gruppers sammansättning. "Man ska vara försiktig med att prata om bra och dåliga skolor med elevernas resultat som utgångspunkt", sa en ung engagerad lärare under skolmötet i Ljustadalen härom kvällen. Hon spände ögonen i politikern som fört resonemangen och började berätta om en liten tredjeklassare som nyligen segrade över sina svårigheter inför de nationella proven. "Förstår ni hur lyckliga och nöjda vi då kände oss i lärarlaget? För de andra eleverna var det ingen match, men när det gällde henne hade både hon och vi anledning att vara stolta", sa läraren.  

Att skolvärlden engagerar står klart. Under arbetet med den här skolserien har jag blivit uppringd av lärare och rektorer, pappor och farfäder, mammor och mormödrar. Det har kommit in reportageförslag, tips och tillrop. Jag har mött engagerade och hårt arbetande lärare och har varit med om stökigare lektioner än jag hade kunnat föreställa mig. Ändå sa klassläraren att det var ovanligt lugnt den dagen.

Vi hoppas att ni fortsätter att höra av er och kommer förstås att fortsätta att skriva om denna viktiga grundbult i samhället.

Barnen är värda en skola som ger lika delar trygghet och kunskap. Att viljan finns bland räkneböcker och ribbstolar känner jag mig övertygad om. Men den samlade kraften måste förstås få förutsättningar att övervinna svårigheter tillsammans med små trevande tredjeklassare. Och vi som står vid sidan måste fortsätta bry oss.

Då kommer små yrväder stå stadigt i blåsten. Och tryggare kan ingen vara.