Folkfest är rätta namnet. Marschaller vid vägen, värmande brasor och kaffe, och gratis köttsoppa. Det är åttonde året som Hästtjärn har fiskepremiär. När startskottet dånar klockan åtta är det packat med folk på isen, och fortfarande ringlar bilkön fram mot sjön.

I vindskyddet sitter kvartetten, som driver Hästtjärn, och skriver ut fiskekort så fort att pennorna glöder i gryningsljuset.

– Tidigare har vi haft som bäst 130 personer på premiären. Det här blir bara större och större. Det är kul, även om det är mycket jobb, säger Ulf Andersson som är från bygden men bor i Kovland.

Det är han, Anders Svedberg, Ove Sahlin och Börje Andersson som jobbar med inplanteringsvattnet. De arrenderar sjön från Holms fiskevårdsområde och marken av SCA. Det är ett sätt att få lite mer liv i bygden.

I den fem hektar stora sjön finns Hornavanröding och snabbväxande Vännåöring. I fjol togs en röding på 4,3 kilo på pimpel och på sensommaren en på 6 kilo.

– Det är viktigt att man har bra linor och krokar. Det är tråkigt när folk tappar stor fisk för att linan går av, säger Anders Svedberg.

Runt hela sjön sitter pimplare som på ett pärlband. Men i mitten av sjön, där det är tio meter djupt, finns ingen. Den första timmen är koncentrationen på topp. Alla vet om de stora fiskarna; det syns på pimpelspöna och lintjockleken.

De flesta har en blink på linan, ovanför pirken och den maggotförsedda kroken. Den lilla plastbehållaren börjar blinka när de sänks ner i vattnet. Under isen blinkar det vitt, rött eller blått. Rena bottendiskoteket med andra ord. Men det funkar.

I södra änden av sjön sitter Niklas Andersson, hans morbror Johan och morfar Karl-Axel. Han håller spöet stilla, drar sakta upp linan någon gång och väntar sedan. Det märks att han har varit med förut. I implanteringsvattnen kan det vara trögt i januarikylan, trots att det är ofiskat. Det lönar sig att fiska långsamt.

Niklas halar upp en mindre röding från två och en halv meters djup. Det är den första fisken för dagen för hela sjön.

– Jag satt bara och höll pimpelspöet stilla när den högg, säger han nöjt

Han har en blink, ett blänke och under en krok på en 15 centimeter lång tafs. Maggoten på kroken åmar sig.

Annars är det ganska dött.

Det är först när det ljusnar som fisken börjar bita – hos några. Tomas Sundell, Sundsvall, bryter tystnaden och halar upp en fin kilosröding. Det är många kamrater som vill titta, prata och skämta. Tomas bullrar tillbaka.

Det tas någon röding här och där, men det vill sig inte riktigt. Tålamodet tryter för en del. Det hörs på ljudnivån. Det är in bara brasornas rökslingor som breder ut sig över sjön, det gör också snacket och skratten. Det fikas och pratas. Det är en fin dag med blå himmel och sol, och sju minusgrader.

Det är först när Anders Lidgren, Sundsvall, kämpar med en stor fisk som det blir koncentration mot fisket igen. Med säker hand lirkar han upp en jättegrann öring på en bit över kilot.

– Den tog på mormyskan längst ner. Den drog inte ut så mycket lina, säger Anders lugnt.

Han fiskar utan blink och blänke, bara med en liten mormyska och två upphängarflugor. Och med pimpelspöet helt stilla.

Själv har jag en blink, blänke och en maggotagnad fluga med gummiben. När jag har suttit handen still en längre stund rör jag försiktigt på spöet i en gungande rörelse. Då kommer hugget hårt. Kampen är livlig men kort. En röding på fem hekto.

Hålgrannen får ett stenhårt hugg. Fisken drar ut en hel del lina innan den med kraft kan lotsas mot hålet. Jag är bredd med huggkroken, om det är en riktig bjässe. Det går någon minut. Till slut syns blänket i hålet. Men var är fisken?

Den blir aldrig synlig. I iskanten lossnar den.

En av Hästtjärns stora.