Den innehåller cirka 140 min på 38 spår, med klassiker som On the sunny side of the street och When the saints go marching in. Och visst hade Helén rätt, min stora idol har alltid varit Louis Armstrong.

Året var 1956, det hade gått tre år sedan vår familj flyttat från Utvik till ”Skuldåkran” i Vi. Vedspisens hemtrevliga värme och dassdoften bakom uthuset, ersattes med centralvärme, badkar och ”eget” rum. Tillsammans med mina nya kamrater diggade vi Radio Luxemburgs utsändningar. Framför allt programmet ”The voice of Amerika”. Vi satt spänt lyssnande runt radioapparaten i halvmörkret och fixerade det gröna ögat. Benny Goodman, Woody Herman, Frank Sinatra och givetvis Louis Armstrong, samt alla andra världsartister spelades i det programmet. Då blev vi inspirerade att själva ge oss på att börja spela jazz. Grannkompisen Tommy Nilsson köpte klarinett och jag själv en guldfärgad trumpet från Bröderna Nyströms Musikhandel i stan. Roger Wiström skaffade trombon, Tord Berglund bas (ståfela), Roine Eriksson trummor, Bosse Westin spelade piano, Åke Nilsson trumpet och dragspel. Till och från kom även Stig Jansson med sin gitarr.

Jag tog musiklektioner av en mycket duktig lärare. Han hette Oscar Norstedt (om jag minns rätt.) Det var ”hårda tider” att lära sig spela skalor så att läpparna värkte – det handlade ju om att skaffa sig bra embouchure = rätt munställning vid anblåsningen på trumpetmunstycket.

Vi ”repade” oss igenom låtar som Blueberry Hill, Ramona och Blue Moon. Hygglige vaktmästaren Gunnar Hägglund, på Öde skola ställde upp för oss, vi fick öva i skolan. Det ”hettade” till och ekade bra i trapphusen på stenskolan, då vi satsade allt och gav järnet i den då aktuella hitlåten ”Bouna Sera”! Vi fick även låna IOGT-lokalen på Strand. Vaktmästare och nyckelansvarig var Birger Nordin, (då konduktör på Alnöbussarna) han gav oss möjligheten att spela på en ”riktig” scen! Det blev runt 18 melodier av skiftande kvalitet, men våra högt ställda ambitioner föll platt till marken. Nu efteråt kan vi nostalgiskt blicka tillbaka på ”äventyret”, och glädjas åt våra drömmar i trevligt kamratskap som ligger nästan ett halvt sekel bakom oss.
Av grabbarna i gänget vet jag att Roine Eriksson sysslade med golv hemma på Alnö, men Ronie avled för några år sedan. Bo Westin bor visst i Trosa, grovjobbaren Roger Wiström har gått i pension, och bor numera i Lidköping, Tord Berglund har varit tryckare med eget i Härnösand. Åke Nilsson finns hemma på Alnö, Tommy Nilsson vistas i Sundsvall och själv är jag sedan 1973 bofast i Ångermanlands pärla – Själevad!
Vintern 1959 fick vi läsa i tidningarna att LOUIS ARMSTRONG skulle spela i Sundsvall. Den 19 januari hade orkestermedlemmarna anlänt till anrika hotell Knaust. Det var då som spänningen steg på min nya arbetsplats, Åtvidabergs Industriers kontor på Landsvägsallén. Man hade ringt från Knaust och meddelat att ”Mr Satchmo” hade fel på sin skrivmaskin. Nu skulle det lottas bland servicekillarna om vilken som skulle få träffa världsartisten. Lycklig vinnare blev Dan Nylander. När han kom tillbaka efter mötet med ”Satchmo” var han mycket medveten om sin ”status”. Louis visade sig vara en vänlig liten svart man, som tog sig tid med att berätta om sina magproblem. Han bjöd Dan på magpiller, små gröna. Danne visade oss reseskrivmaskinen av märket Underwood. Och då den var reparerad, snuddade jag vid min idol. Jag skrev några rader på ett kort, som jag kom att tänka på då Heléns present öppnades.

Jag letade i gömmorna och hittade det. Det är ett kärt och annorlunda minne att ha kvar idag efter mästaren - kungen (född 1900) gick ur tiden 1971