Grunden är densamma, men mycket har ändrats sedan Lars Hedin började som deltidsbrandman i Fränsta.

– Då var det mest bränder och man skulle ha vatten. Nu är det elgrejer på stand by och gaser i hemmen, farliga transporter och intensiv trafik. Åtagandet som sådant har blivit bredare.

Då började det med ett telefonsamtal eller en siren som tjöt på brandstationens tak. I dag larmar minicallen som är med dygnet runt. Fem minuter efter larmet ska första bilen vara på väg.

Lars Hedin lägger sig tidigt om kvällarna och har inga problem med att kliva upp när det piper.

– Man vänjer sig, det sitter i ryggmärgen, det är först framme på olycksplatsen man börjar tänka.

Undantaget är kring ett på natten, då är det tungt att få sömnen avbruten, och ibland är det hustrun som vaknar först.

Lars Hedin föredrar skogsbränder, visserligen blir man ute om nätterna och det är fysiskt krävande. Ändå är det något speciellt.

– All form av utryckning är problemlösning och det där med skogen är mycket tänk, man vet inte var det tar vägen.

Ingen situation är som den andra, men ju mer erfarenhet desto större chans att ha löst något liknande. Lars Hedin har sett både det ena och det andra.

– Det har varit en hel del ond bråd död. Många har fått för sig att det är något macho att jobba med det här - de är nog de vekaste.

Det är när barn är inblandade som Lars Hedin känner att det blir för mycket.

– Olyckan i Viskan med döda ungdomar hade jag kunnat vara utan. De flesta grövre grejer kommer jag ihåg, men jag har lärt mig att inte stirra utan att titta lite vid sidan om.

Positiva stunder finns det också gott om, till och med efter att larmet gått. Lars Hedin skrattar när han minns en besvärlig soteld hos en man där praktiskt taget hela huset var rökfyllt.

– På den tiden använde man hösalt, jag fick ett samtal och åkte dit med en säck.

Lars Hedin kände husinnehavaren, som satt vid köksbordet.

– När jag kom sa han "tjenare Hedin, kom in så får vi prata lite". Sen sa han åt hustrun att sätta på kaffe, efter det tog han en cigg och gick fram till spisen och tände den. Han var helt oberörd, skrattar Lars Hedin.

Att alla känner alla i Fränsta ser Lars Hedin som en tillgång.

– Ibland kan vi behöva extern hjälp, låna något eller få en vägbeskrivning. Ute i byarna får man mycket hjälp, där finns de kreativa människorna. Är folk hemma har de gjort det de kan.

Jargongen mellan arbetskamraterna är också ett stort plus.

– Man växer automatiskt ihop och skrattar åt samma saker. Och två riktigt positiva grejer har hänt under min tid här, det ena är att vi fick stationen - den är ju så välbelägen. Vi är på g direkt, säger Lars Hedin.

Det andra är sammanslagningen av räddningstjänsterna, tidigare fanns Sundsvall/Timrå och Ånge. Nu heter det Medelpads räddningstjänstförbund.

– Det är ett riktigt lyft. Nu när vi åker hör vi hela tiden inre befäl i Sundsvall, det känns tryggt.