Bike for Kambodja är ett projekt som samlat in pengar för att bygga en skola i provinsen Kampong Cham. Pengarna till bygget samlades in under en cykeltur mellan New York och San Fransisco. Nu är skolan färdigbyggd och arbetet med att hjälpa de cirka 1 000 eleverna till en bra utbildning fortsätter. Med i det arbetet är Kristin Forsberg, från Ljustorp i Timrå. Hon ska åka ner till Kambodja om ett par veckor och med sig i bagaget kommer hon ha närmare 30 brev skrivna av elever i klass 5 på Bergeforsens skola.

– Det och 1 000 tandborstar är en del av sakerna jag kommer att ha i bagaget, säger Kristin.

Under måndagen hämtade Kristin Forsberg breven och eleverna hade många frågor om landet som är ett av det fattigaste i världen. Det handlade om hur man bor och om hur skolan ser ut. Och även om Kristin svarade på de flesta frågorna så tyckte hon att en del kunde eleverna spara till det att de skriver nästa brev till "kompisarna" i Kambodja. Det första brevet tar hon med sig ner och sedan kommer de förhoppningsvis få ett svar om cirka en månad. Då är det en annan person i projektet som tar med sig breven hem till Sverige. Men sedan är det tänkt att breven ska gå via post.

– Vi kommer att hjälpa barnen i Kambodja. De kommer att få frankerade brev att skicka till Bergeforsens skola, förklarar Kristin som själv fortfarande har kontakt med sin första brevkompis som hon började ha kontakt med för 20 år sedan.

Klassläraren Gun Svedin-Thunström tycker det har gått jättebra att jobba med det här i skolarbetet. Förra gången Kristin Forsberg var på plats och informerade eleverna om planerna så var intresset bland eleverna stort.

– De var jätteintresserade. De satt helt tyst och lyssnade, berättar Gun Svedin-Thunström.

Nu är alltså breven skrivna och de är snart på väg till skolan i Kambodja. Det är med blandande känslor eleverna skrivit breven. Några tycker att det varit svårt och andra tycker det varit riktigt roligt. Och det finns naturligtvis funderingar om hur breven ska uppfattas av de än så länge okända brevkompisarna.

– Det jag är mest rädd för är att de inte fattar vad jag skrev, säger Tindra Sjöberg.