När sportlovsresan till fjällen var bokad i våras slog det hittills värsta skovet till med full kraft. Ellinor Jonsson behandlades med cortison men efter att hon hade kommit hem från sjukhuset igen blev hon stel och allt mer påverkad. Plötsligt blev tillståndet kritiskt, Ellinor blev medvetslös och slutade andas. Ambulansen i Stöde var på annat håll, men räddningstjänsten anlände och gav henne syrgas.

De tio senaste åren har den neurologiska sjukdomen dominerat tillvaron. Det började med att Ellinor kände något som liknade en ständig träningsvärk. Smärtorna satt främst i ryggen och vid ett läkarbesök skrevs en remiss till en magnetröntgenundersökning.

– De skulle egentligen bara kontrollera ryggen, men när det var klart blev jag stoppad och de ville även röntga huvudet. Det tog tre dagar sedan blev jag kallad till läkaren som sa att jag tyvärr hade ms.

Ellinor skickades till Umeå där hon träffade den kände neurologen Anders Svenningsson som konstaterade at hon hade en medelsvår variant av sjukdomen.

Sedan dess har hon pendlat mellan hopp och förtvivlan.

– Jag har provat alla bromsmediciner som finns och en av medicinerna fungerade bra. Jag fick fyra fina år, men tyvärr gjorde den att jag blev mer och mer allergisk och till slut kunde jag inte fortsätta ta den.

Ellinor har en ryggmärgsskada efter ett skov, vilket gör att hon har begränsad rörlighet från midjan och neråt. Det stora skovet i våras gjorde också att vänstra delen av kroppen delvis är förlamad och efter den pärsen gav läkarna henne två val. Antingen fick hon börja ta cellgifter motsvarande de som tas för blodcancer, eller så kunde man försöka göra ett stamcellsbyte.

– Stamcellsbytet innebär att man slår ut det egna immunförsvaret helt och sedan rensar ut alla stamcellerna. Gör man det blir man frisk från ms, men det finns risker eftersom man kan få en infektion och dö. Jag valde cellgifterna och nu har jag varit på en kontroll som visar att sjukdomen står stilla, berättar Ellinor.

Just nu ser tillvaron ganska ljus ut och hon kan vila i det nya beskedet, men det är till de nya forskningsframstegen som hon ställer sitt hopp.

– Tänk om de kunde koppla förbi ryggmärgsskadan och göra så att jag återfår kontakten med benen igen. Och så hoppas jag förstås på smärtforskningen, säger hon.

Ellinor äter flera mediciner varje dag. Hon är ständigt trött, har smärtor och får kramper i benen om nätterna. Sjukdomen är också väldigt psykiskt påfrestande.

– Och det handlar ju inte bara om mig. Ibland tycker jag att jag har berövat barnen delar av deras barndom. Det är också jobbigt för relationen och många förhållanden spricker. Både min man, barnen och mina föräldrar har ställt upp på ett helt otroligt sätt.

Efter varje skov har Ellinor hamnat i rullstol. Sakta men säkert har hon sedan tränat upp sig och kommit upp på benen igen. Hon tycks ha en vilja av stål och även om livet ofta har känts svårt och tungt så har det funnits ljuspunkter. Familjen har blivit väldigt sammansvetsad och för sex år sedan såg lilla Katja dagens ljus. Hon kom som en överraskning under en tid när Ellinor och maken Anders inte alls hade för avsikt att skaffa barn.

– Men det var för väl att hon kom. Hon är guld värd och har fått mig att kämpa, säger Ellinor Jonsson.