En omsorg som är svår att balansera
Att avgöra vem som ska få komma in på äldreboende är en svår balansgång där lagstiftning och praxis ställs mot gamla människors behov.
– Ibland är det väldigt svåra avgöranden, säger Ann-Christin Burman, chef på socialtjänstens handläggningsenhet.
Det är handläggarna där som tillsammans med kollegor och chefer beslutar vem som har rätt till olika välfärdsinsatser, som exempelvis särskilt boende eller hemtjänst.
Av princip kommenterar Ann-Christin Burman inte enskilda ärenden. Hon säger att lagbegreppet "skälig levnadsnivå" är vägledande, men uttrycket är inte alltid lätt att omtolka till verklighet.
– Det finns två delar när man bedömer det. Dels rättspraxis, och dels vilken nivå kommunens politiker har bestämt. Sedan görs det alltid en individuell prövning för alla som söker, säger hon.
Enligt praxis ska även ensamhet, otrygghet och ofrivillig isolering kunna vara grund för att få ett särskilt boende.
Hur ensam och rädd måste man vara för att få flytta in?
– Vi tittar efter tydliga konsekvenser. Exempel på det är om anhöriga får telefonsamtal flera gånger om dygnet, om man drabbas av depression, eller åker in och ut på sjukhus på grund av oro.
Hur tungt väger ett läkarintyg?
– Det är svårt att säga. Vi ser olika kvalitet på läkarutlåtanden. Men de vägs alltid in i en helhetsbedömning.
Där vägs också in hur nätverket av släkt och vänner ser ut, och hur rörlig man själv är. Dessutom finns insatser via hemtjänsten som kan hjälpa äldre att komma ut i sociala sammanhang.
Det är ont om platser på Knutsgården och många andra servicehus. Tar ni hänsyn till det?
– Nej, det får inte påverka besluten. Och det tillåter inte heller vår yrkesheder, säger Ann-Christin Burman.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 16 jan 2012 09:30 larmet (Ej registrerad)
Det är ont om servicehus och ändå raserar man servicehuset på skönsmon.När ska våra politiker förstå att gemenskap med andra människor skapar mindre sjukdomar o mindre sjukhusvård för dom äldre.Detta i sin tur medför mindre kostnader för kommunen.All denna besparingar kommer att slå tillbaka på oss själva en dag.För att det är faktiskt så att ensamhet skapar många psykrelaterande sjukdomar och andra kroppsliga sjukdomar
Skrivet 16 jan 2012 10:53 H (Ej registrerad)
Någonstans tror jag att det finns en uträkning med allt. Människor är nog inte rädda för avslaget i sig, utan kontakten med Socialtjänsten.
Ska man ljuga och spä på eller vara ärlig och visa på en god samhällsmedborgare?
Det är så starkt att berätta att man känner sig ensam och otrygg.
Det är fruktansvärt för anhöriga att se på hur de gamla behandlas.
Många äldreboenden är fina med möjligheter till en bra ålderdom. Det är bara det att handläggarna inte beviljar de som kan utnyttja dem. I stället ges dessa platser till dem som blivit så gamla och sjuka och inte ens vet att det finns fina lokaler och gemensamma aktiviteter.
Personalen har åtskillga kvadratmeter att städa utan att någon nyttjar dem.
Myndighetssverige lider av demens!
Skrivet 16 jan 2012 16:42 Pensionär (Ej registrerad)
Balansgången tycks många gånger inte vara mellan lagstiftning och behovet för den gamle utan mera mellan handläggarnas och kommunens/vårdgivarnas uppfattning kring behovet för den äldre och synsättet på andra lösningar. Kan kostnaden möjligen läggas över på någon annan, kan man lösa frågan på annat sätt, eller kan vederbörande själv klara sig själv till vissa delar, är kanske den stora balansgången. Den som känner sitt behov bäst torde vara åldringen och ingen som någorlunda klarar sig själv söker väl sig till ett särskilt boende. Definitivt inte så som många äldreboenden numera tycks fungera. Det vore ju bra att kunna få ett särskilt boende med den hjälp det kan ge utan att vara såväl fysiskt eller mentalt helt utslagen. Ett behovs-anpassat boende helt enkelt på ålderns höst.