I juni 2001 fann Sundsvalls tingsrätt Thomas Quick skyldig till ett åttonde mord. Rätten hade låtit sig övertygas om att Thomas Quick 7 november 1980 kört en lånad bil från Falun, av en slump hittat 11-årige Johan Asplund i Bosvedjan, fört honom till Åvike bruk och mördat honom under de mest bestialiska former.

Jag minns stämningen i salen, och hans röst när han berättade om det. Och jag minns Johans föräldrars envetna kamp i rätten för att slå hål på hans och åklagaren Christer van Der Kwasts historia.

När jag i dag hör Sture Bergwalls röst känner jag igen den, men han talar på ett helt annat sätt än vad han gjorde då.

– Den avgörande skillnaden är att jag i dag är nykter, och jag går inte i terapi. Jag var konstant berusad i sju års tid, säger Sture Bergwall.

Varför ska vi tro det du säger nu, och inte då?

– Min berättelse i dag är bevisbar. Inget av det som sades av mig eller andra under Johan-rättegången fanns det bevis för, säger Sture Bergwall.

Hur var det möjligt för dig att dupera poliser, åklagare och så många domstolar?

– Jag har inte duperat poliser. Polisen och jag och åklagaren har duperat domstolarna. Det är sanningen.

Vem bär ansvaret för att det kunde ske?

– Jag har naturligtvis ett eget ansvar. Men det stora ansvaret bär polis och åklagare. Och domstolarna, de borde noggrannare ha undersökt det material som presenterades och varit mer aktiva.

Hur ser du på rättspsykiatrins roll i tillblivelsen av seriemördaren Thomas Quick?

– Helt avgörande. Dels den terapi som bedrevs här på Säter, enligt den så kallade objektrelationsteorin. Deras önskan att tolka ett brott som en händelse i en tidig barndom. Det teoriresonemanget ligger bakom att jag kom att dömas för åtta mord. Det i kombination med alla mediciner. Jag såg ett rapportinslag där man var upprörd över att en person fått 120 tabletter Xanor, alltså bensodiazipiner, utskrivna på en månad. Under min tid som Thomas Quick hade jag grunddosen 840 tabletter av samma medel.

Om vi ser på hela den här processen. Vem borde ha satt stopp för det?

– Min försvarsadvokat Claes Borgström borde ha stoppat det. Han såg mitt tillstånd, han såg hur berusad jag var, han såg hur bevis förfalskades. Han om någon borde ha satt stopp.

Det var samma åklagare i alla åtta målen. Hur ser du på hans roll?

– Det var samma åklagare, samma förhörsledare, samma läkare. Det var ett Quick-gäng helt enkelt. Min uppfattning är att detta var ett medvetet bedrägeri från polisens och åklagarens sida.

Johan Asplunds och Olle Högboms föräldrar har hela tiden kämpat mot föreställningen att du skulle ha dödat deras barn. Vad tänker du om det i dag?

– Det tycker jag är den svåra biten. Deras lidande under alla år. Deras barn försvinner, och så kommer jag in i bilden och fälls för ett mord som de förstår att jag inte har begått. Det måste ha känts fruktansvärt för dem. Själv var jag ju hänsynslös under de här åren. Och kunde vara det tack vare bensodiazipinerna och stödet från terapeuten.

Du siktar på att släppas ut från rättspsykiatrin.Är du redo för det?

– Ja, jag är redo. Jajjamensan.

Om du nu släpps fri. Kan vi då lita på att du inte begår nya brott?

– Det kan man lita på. Man ska komma ihåg att jag har en stor familj. Nu är vi återförenade, och det är en enorm styrka och trygghet för mig.

Under 60- och 70-talet lagfördes du för flera mycket allvarliga vålds- och sexualbrott. Som exempelvis i Uppsala 1974 där du knivskar en man livshotande. Menar du att du är oskyldig till de brotten också?

– Nej, och det har jag aldrig påstått. Det var allvarliga brott. Men de har jag både sonat och botats för. Genom egen medverkan.

Vad önskar du dig mest av framtiden?

– Att kunna gå rakt fram. Nu går jag runt på en trång rastgård. Jag vill gå rakt fram i naturen. En promenad utan en vakt i hälarna. Att kunna lyssna på fåglar och titta på blommor. Det är min längtan.

Tror du att det kommer att uppfyllas snart?

– Ja, absolut.