Den silverglänsande Volvon har redan efter två år gått 11 000 mil. Inte så konstigt när man som fotograf bor i Gimdalen, Jämtland, och har långt till många uppdrag. Samtidigt har fotograf Leif Milling mycket nära till det han är intresserad av; djur, natur och flugfiske i Gimån.

Efter en tioårig lång ”utflykt” till Umeå är han tillbaka i Kullagården. Det var där i byn han började flugfiska.

– Jag kom till Gimdalen med mina föräldrar på semester. Jag hade läst olika böcker om flugfiske och knöt på Fernströms flugor vid Storselforsen. Det gick inte så bra. Då kom det fram en farbror och lärde mig, och bytte flugorna. Men då visste jag inte vem det var, berättar Leif Milling.

Det här var 1961 och han var 15 år gammal. Fiskegubben var Harry Strandberg, känd flugfiskare från Ljungaverk.

Den händelsen är faktiskt fortfarande aktuell. 1984 gav Leif Milling och flugfiskaren Lars-Åke Olsson ut boken ”Ur min flugask”. Det blev ytterligare en bok: "Flugfiske i fjällen". 2002 kom Milling ut med sin första egna bok; ”Tusen vak”. Nu är det dags igen.

– Jag är i stor sett klar med en bok om mina fiskevänner. Jag började för länge sedan intervjua dem, där de får berätta om sina liv. Det blir ett tiotal personer i boken. En är Harry Strandberg, säger Leif.

De andra är bland annat Sveneric Loodh, flugbindarnestorn Lennart Bergqvist – och naturligtvis Rolf Smedman, den Njurundafödde flugfiskaren och konstnären.

En del är döda i dag. I september bjöd han in alla de andra till Gimdalen på en fest där de fick läsa sina kapitel. Harry Strandberg var med, 89 år gammal. Han var nöjd. Men tyvärr så gick han bort bara någon vecka senare.

– Jag har ingen förläggare än, men det är roligt att göra den. Det är som en resa i sitt eget liv – igen, menar Leif.

Han är född i Bollnäs, men flyttade till Katrineholm. Pappan var järnvägare.

– Jag var naturintresserad tidigt och så fick jag naturfilmaren Jan Lindblad som lärare. Han blev min mentor och vid 13 år fick jag min första kamera. Då visste jag att jag skulle bli fotograf, berättar Leif.

När familjen flyttade till Ånge så fortsatte han att lära sig att fotografera och mörkrumsarbetet i SJ:s fritidsklubb.

Det var nära till Gimdalen; där han började flugfiska, träffade sin blivande första fru Karin och mötet med Rolf Smedman.

– Det var en julafton och mina föräldrar var bekant med Rolf och hans fru Maj-Britt. Efter maten så tog han med sig mig in i ett annat rum för att prata. Han visste att vi hade samma intressen; fågelskådning, fiske och fotografering, säger Leif.

Det var så deras vänskap började. Och några år senare gjorde han sitt första fiskefotojobb tillsammans med Rolf Smedman.

– Det handlade om disponent Karlsson från Ljungaverk som var 80 år och fiskade fluga, vilket var ovanligt då. Rolf skev för Jaktmarker & Fiskevatten och jag plåtade, minns Leif.

Han fortsatte att göra fotojobb, men blev gymnastiklärare och jobbade parallellt. Och fiskade.

1980 tog han steget till att bli frilansfotograf på heltid och fick en kanonstart som förde in honom i fiskefoto-facket.

– Jag fick åka med Rolf Smedman till Alaska och jobba åt tidskriften Jaktmarker & Fiskevatten. Samtidigt ville researrangören ha bilder till marknadsföring – så jag åkte gratis, säger han.

Resan till Alaska uppmärksammades extra mycket för det blev också tv genom att Sundsvallsredaktionen med programmet Naturrutan var med. Dessutom gav Rolf Smedman ut en bok om resan ”Skissbok från Alaska”

Vill fånga en känsla

Sportfiskefotografering är någonting helt annat i dag.

– Från början så var jag fixerad på fångst och fight. Det var svårt men inte så kreativt för det skulle vara realistiskt. I dag har jag utvecklat formen och tar mer galleribilder. Jag är intresserad av att förmedla hur det känns eller att det är vackert. Jag kan ta bilder med en tiondels slutartid för att följa en rörelse med kameran och kanske få med något som blir skarpt för att fånga en känsla. En bild på 1 000 blir bra, säger han.

Kombinationen fiske och foto är inte alltid så lätt. Förr så fiskade han och hade kameran över axel. Nu är Leif Milling mer relaxad och ställa undan spöet bara för att fotografera. Och han planerar jobbet jättenoga. – När det gäller sportfiske så vet jag genom att jag är fiskare vart jag ska placera mig, säger Leif som tycker det är fascinerande att visa den lilla människan i den stora naturen.

Men han får fortfarande kickar av att fiska.

– Ja, det är en jäkla tur. Det är en oerhörd glädje att flugfiska och jag är ute efter fångsten. Visst kan jag släppa tillbaka några fiskar när jag har tagit en, men jag tycker om att lyckas ta mina byten, säger han.

Han är allätare, men att fiska en sommardag när solen skiner över Kaitumdalen eller Gimån är en höjdare. Torrflugefiske efter harr är en favorit, för han vill få mycket fisk. De senaste åren har han hittat tjusningen i att fiska id, abborre och gädda med fluga. Det är hans internationella gäster som fått upp hans ögon; att smyga fram i vassen och kasta på en fisk man ser.

Fiske ger ro

Under en längre tid har Leif Milling följt med fiskeäventyraren Dan T Cook på fiske i Argentina, Chile, Ecuador, USA och Alaska. Fantastiska fotoäventyr. Men mångmiljonären Cook jobbar också genom organisationen River of Recovery med att hjälpa amerikanska soldater som varit ute i krig. Flugfiske är ett hjälpmedel.

– Jag frågade en krigsveteran varför han mår bra av att flugfiska. Han svarade att ”flugfiske kräver så mycket koncentration så då måste man släppa alla andra funderingar”, berättar Leif Milling.

Han har länge jobbat med bildspel åt storföretag. Nu blir det mer och mer video. Han har kvar Umeåkontoret och har en anställd. Just nu har han fria händer att skildra sex samiska konstnärer åt Sametinget. Och så har precis fått uppdraget att göra film med känsla om Bottniabanan.

– Jag har haft tur. Ingen hyr in mig för att bara avbilda grejer. Jag fått min image och då får jag liknande jobb, säger han.

Annat var i början av 1980-talet.

– Jag var naiv. Jag trodde att det skulle gå att livnära sig som ”outdoor”-fotograf och få betalt. Men så var det inte, fortfarande går det inte i Sverige. Visst gör jag några reportage till fisketidningar per år, men det är mest för att det kul, säger Leif Milling.