Marmen, sjön i Ljungan som sträcker sig mellan Sörfors, Matfors och Viforsen, har alltid gett en hel del gösfångster.

För Richard Persson i Sundsvall, som är en ivrig gäddfiskare, började det att hända saker på gösfronten när han prövade att fiska med vertikaljigg för två år sedan.

– Första året fick jag sju stycken, i fjol blev det 50 och i år kommer jag upp i över hundra fångade gösar. Men jag har bara tagit upp tre stycken som vi har ätit. Det jag är ute efter är spänningen och känna huggen. Det här är helt annat än trolling, säger Richard och lägger ut båten från Sörfors.

I sommar har han varit ute 30 gånger och fiskat gös.

– Jag har faktiskt inte fiskat gädda sedan i juni. Det här är så kul, säger han och gasar på med 50-hästaren.

Richard bytte båt i våras. Det är en begagnad plastbåt på 4,8 meter som enbart är gjord för att fiska från. Ingen styrpulpet som tar plats, två sköna stolar, stuvfack där de kortare spöna får plats och en fisksump där man kan ha betesfisk eller fångst. Till det kommer en fyrtaktsmotor för snabba transporter, två elmotorer som används under fisket och ett ekolod där han själv spelar in djupen och gör egna sjökort. Det var den kände gäddfiskaren Anders Forsberg som hade båten tidigare, men Richard har fixat upp den ordentligt.

Han tittar på sjökortet och slår av på gasen.

– Här finns ett grund som brukar hålla gös, säger han och fäller ner den bakre elmotorn och låter den surra igång.

Vid vertikaljiggning har man korta spön kring sex fot långa, cirka 1,8 meter. Till det har man en liten multiplicatorrulle laddad med tunn spunnen linan, ner till 0,08 millimeter, sista halvmetern en nylontafs och sedan ett Fireballhuvud om man vill fiska med betesfisk. Det ser ut som ett vanligt jigghuvud, men som man krokar på en betesfisk och fäster två stycken trekrokar som sitter fast i huvudet.

Richard släpper ner tyngden till botten och vevar upp lite,

– Det är som att pimpla abborre. Lite lockrörelser och sedan håller man still, medan man kör sakta i en knop. Man måste ha ett ekolod för att hitta djupbranterna. Alla gösarna jag har fått här har tagit på över tio meters djup, säger Richard.

Första nedsläppet och han skriker till.

En gös hugger, men den går lös direkt. Richard har en ögat på ekolodets skärm, det andra på spöet, och såg hur fisket lämnade botten och gick upp och högg bytet.

– Om ingenting händer när man fiskar så är det ändå roligt att man kan se att det finns fisk som rör på sig nere i djupet, tycker han.

Vi åker till nästa ställe. Det finns gott om markeringar på ekolodets sjökort som visar att Richard har fått gös här. Han kastar i en så kallad topomarkör i vattnet. Det är en H-formad liten plastpryl som själv släpper ut en upplindad lina och ankrar sig i botten.

– Det är bra med ekolod och elektroniska sjökort, men när man har kört runt ett tag så är det lite svårt att veta vara man började. Då är det bra med markören, säger han.

Richard släpper ner Fireballhuvudet med betesfisken. Det hugger direkt.

– Jag såg att den gick upp från botten och tog. Det måste vara en gädda. Gösen gör ett motryck och simmar nedåt. Gäddan knycker mer i sidled, säger han.

Spöet böjer sig som en pilbåge.

– Det är inte mycket jag kan sätta emot, säger Richard lite upphetsad.

Men ganska snabbt visar sig en gädda i fyrakilosklassen.

– Det är max vad man vill ha i storlek, förklarar han och syftar på linan.

Det blir ett nytt grund. Och nya små nafsningar. Och sedan ett hårt hugg. Det är nästan som om spöet vrids ur handen. Richard får sedan ett rejält hugg. Han är lite osäker om det är en gös, den känns lite ”spretig”.

Men det är en fin, bronsglänsande fisk på tre kilo. Han tar den i håven, lyfter upp den och krokar av den.

– Från början släppte jag bara i dem, men då låg de mest i ytan. Jag läste sedan i en artikel från Holland att man kunde skrämma gösen genom att kasta den i vattnet, då simmar de nedåt. Det ser lite konstig ut men det funkar, säger Richard och demonstrerar.

Gösen gör ett magplask och simmar sedan snabbt ner mot botten.

– Om gösen tar försiktigt så kan du vänta lite, men hugger den så gör ett ordentligt mothugg direkt. De är så hårda i munnen så det gäller att inte slacka linan. De flesta tappas när de kommer upp till ytan, tipsar han.

Det blir ett nytt ställe och nu prövar Richard gummijigg. Han använder ett 20-grams jigghuvud på 15 meters djup och en 15 centimeters gummijigg utan stjärt.

– Man tappar ganska många för man fastnar i stockar och sånt, då det är bra om man har extra tafsar och jigghuvuden med krokar färdigriggade. Det är inga dyra grejer, säger han.

Det funkar också. Det blir två gösar till, en på kring kilot och en mindre. Sedan var en abborre riktigt sugen.

Richard fortsätter minst en månad till, även om han kommer att mixa det med gäddfiske.

– Jag rör mer med när jag har en jigg på än med en fisk.

– Det verkar inte som det spelar någon roll om man agnar med levande eller död betesfiske.