Säkerhetsbestämmelserna är genomgångna, provskjutningarna avklarade, passen röjda och skjutriktningarna öppna. Med kortlekens hjälp har passen lottats och medlemmarna delats upp.

Sedan klockan sex i morse sitter de på pass runt Svarttjärn.

– Det är det här man längtar efter hela året, säger Kaj Häggblom.

Själv har han fällt flera älgar genom åren, men det är inte alltid det viktigaste.

– Vore det bara att skjuta älg skulle vi inte vara så många kvar, det är hela alltet som är tjusningen, säger Marianne Jonsson-Hall.

Och kalla höstmorgnar är inget som avskräcker.

– Just att frysa är väl det som är minst lockande. Men det är skönt att sitta där, och att vara ensam också. Att få fundera och vara still. Jag tror att det är ganska bra i dagens samhälle att få gå ner i varv, säger Marianne Jonsson-Hall.

Samtidigt lockar spänningen, och det där med att hela tiden vara beredd.

– Om det knastrar i skogen, att känna att något är på gång..., säger Marianne Jonsson-Hall.

Trots att Marianne Jonsson-Hall inte själv har fällt någon älg har hon jakthistorier att berätta. En utspelar sig efter att en älg skjutits och sedan försvunnit. I väntan på vetskap om vad som hänt avlyste jaktledaren jakten för en stund.

– Vi var tre som satt på en hyggeskant och väntade, och min man ropade till mig i radion att "nu kommer det en älg till dig. Men kom ihåg att det är jaktstopp".

Och nog kom det en älg allt.

– Den kom rakt mot mig på hyggeskanten. Jag fick vifta och vinka bort den, skrattar Marianne Jonsson-Hall.

Jägarna är överens om att ingen jakt är den andra lik. Föreningen har ett 3 300 hektar stort område att jaga på, den största delen kring Stockvik. Tilldelningen består i sex vuxna älgar och en fri kalv.

– Förväntningarna nu är ju att knäppa så många som möjligt... och det är trevligt om någon som inte har skjutit får göra det, säger Kaj Häggblom.