Det var i fredags som Olle Eriksson och hans jaktkamrater var ute för att jaga björn i Hälsingeskogarna.

– Vi hade varit ute fem dagar tidigare och jagat när vi gav oss ut med en halvstövare på två år och en plotthund på sju månader, berättar Olle Eriksson.

Hundarna fick upp spåret av björnen, nådde den och skällde ståndskall.

– De gjorde allting rätt. I en timme skällde de på björnen. Vi kunde smyga oss fram mot den. Och när björnen var på väg från hundarna nafsade en av hundarna den i bakbenet. Som de ska göra, fortsätter Olle Eriksson.

Det var också när björnen var på väg bort som Olle Eriksson fällde den med ett enda skott.

– Vi var tre som befann oss på samma ställe. Men det var jag som hade bästa möjligheten att skjuta. Efter mitt skott satte jaktledaren ett skott i den. Jag sköt också ett skott på nära håll för att vara på den säkra sidan. En sårad björn vill man inte vara i närheten av.

Men de tre jaktkamraterna behövde aldrig vara oroliga.

– Björnen dog vid det första skottet.

Att björnhannen var så stor som den var kunde de tre jaktkamraterna inte tänka sig.

– Det var först när vi skulle lyfta upp den på en sten som vi insåg att den var en riktig bjässe Vi var fyra stycken som skulle lyfta upp den en halvmeter. Det var tungt, fortsätter Olle Eriksson.

Vid besiktningen mättes hannen till 205 centimeter mellan svansen och nosen och 266 kilo.

– Stående på bakbenen skulle den vara över tre meter.

Björnen var också märkt i ett öra.

– Det visade sig att den var sju år gammal. Och då när den märktes vägde den 20 kilo. Så den har vuxit på sig ordentligt. Märkningen gjordes i Noppikoski i Dalarna. Omkring 25 mil från det område där jag sköt den, fortsätter skytten.

Något björnkött blir det inte hemma på tallriken för Olle Eriksson.

– Köttet är sålt till Orråsens vilt. Däremot ska jag behålla skinnet. Det ska beredas av ett företag i Hälsingland. Kanske jag måste bygga ut huset för att kunna sätta upp det på väggen, slutar Olle Eriksson med ett skratt.

Fotnot: I mitten av 1700-talet emigrerade Johannes Plott från Tyskland till USA med fem hundar.

Rasen blev erkänd 1964 för registrering och nämns som modiga och orädda och används för jakt av björn och vildsvin.