Sex älgjägare gick från fäbodvägen som går mot Sättravallen, ungefär där den gamla nu raserade hängbron fanns. Vi gick västerut, över Lillån som blandar sitt myrblandade källvatten med den större Ällån strax nedom hängbron. Vi gick mot Myckeltällåsen. Söder om Lillhärdal i Härjedalen. Av den på senare tid framkarvade hyggesvägen, vars Y-formade armar omfamnar Myckeltällåsen, syntes ännu inte ett spår.

Härjedalskogen stod tät. En bit längre upp följde vi åsen parallellt. Mot norr. Förbi det gamla lövhuset som på senare tid avtecknar sig i all sin tydlighet på hygget. Men då fanns inte hygget. Skogen stod så tät att man inte såg lövhuset förrän man redan var där. En egendomlig anordning för torkning av löv med det glesa störgolvet högt över marken.

Vi gick vidare mot kallkällan. Jägarmössan klibbade sig envist fast i pannan. Den neddragna kepsen skyddade pannan mot mygg och knott. Men de irriterande fridstörarna bjöd i stället in till stort kalas på den oskyddade nacken. Det var ingen som helst ide att försöka mota bort dem. Och en jägare bryr sig inte om de små stackarna. I alla fall inte en riktig jägare.

Jag brottades en stund med mitt samvete. Till sist kom jag fram till att jag nog bara var en halvdan jägare. Inte en riktig Dianas gunstling men i alla fall en relativt någotsånär acceptabel skogsluffare. En envis skepnad som trots alla egendomliga stickande varelser som finns i Guds vackra natur i alla fall inte använder myggstift. Eller någon av de andra myggfientliga uppfinningarna.

Beckolja har jag använt i min ungdom, det ska erkännas, men aldrig solstekt surnat gäddister. Och ändå påstår man att detta är det enda som hjälper. Men lite stick ska man väl tåla. Och den som agnar på en metmask med händerna insmorda med myggmedel blir utan fisk. Ett nog så viktigt argument i valet att avstå från kladdet med sådana nymodigheter. Men nu handlar det om älgjakt!

Nu närmade vi oss valplatsen och jag tänkte på kallkällan i närheten. Den hade också jaktkamraten Mattias på Hålla tänkt på. Han väntade oss, finurligt leende, vid tjärvedselden med sin sotiga kaffepanna fylld av härligt doftande nykokt kaffe. Vattnet kom från kallkällan. Bakom Mattias låg en stor nyskjuten ångande älgoxe. Den var orsaken till vår promenad. Vi skulle hjälpas åt att få ner den till vägen vid hängbron. Men först skulle kaffet avnjutas. Och mustiga jägarhistorier från gamla tider i skog och mark skulle berättas.

Mattias berättade och vi andra lyssnade. Detta är jaktens innersta väsen och den yttersta meningen med livet. Att sitta bland vänner ute i skogen och bara lyssna och njuta av vad som berättas om den gamla goda tiden. En behaglig rysning som löpte efter ryggraden nerifrån och upp omfamnade slutligen min nacke.

Nuförtiden jagar man för att det är ett trivsamt och spännande sätt att träffa kamratgänget samtidigt som man bedriver den nödvändiga viltvården. Men långt tillbaka i tiden kunde en lyckad jakt betyda skillnaden mellan mat på bordet och svält. Och ibland mellan liv och död.

Älgjakten i 2:ans jaktlag var årets höjdpunkt. I alla fall för mig och min far, Ragnar Sörlin. Resan till jaktmarkerna var fylld av förväntningar och spänning. På den tiden bodde vi under jakten i Sättra fäbodar som har tillhört släkten sedan nittonhundratalets första år. Då skiftades den gamla vallen Rottenhållan mot Sättra.

Så började limpberedningen i fäbodstugans halvdunkel. Hur många smörgåsar behövdes nästa jaktdag? Bäst att ta till lite extra.

Jag gillar limpa men pappa var den okrönte limpkungen. Hemmavid i Spånga gjorde han sina veckoinköp direkt på limpfabriken i Sundbyberg. Tio sirapslimpor åt gången. Men nu var det älgjakt så det behövdes många fler.

I och med jakten fick jag tillfälle att i älgskogen åter igen bekanta mig med vännerna från förr. Dem som jag kom ihåg från barndomens sommarlov hos mormor Hanna Åsander i gården Uti Gala i byn Åsen söder om Lillhärdal.

Men leden av de vänner som var vuxna då har undan för undan glesnat och tunnats ut betänkligt. Aldrig har uttrycket det var bättre förr haft en sorgligare innebörd. En generationsväxling går sällan smärtfritt.

Till sist gjorde min far patron ur. Efter den dagen kändes älgjakten fattigare på något underligt sätt. Men ännu återstod många härliga jakter tillsammans med jaktkamraterna.