Kommunen som var i behov av nya arbetstillfällen nappade på detta bete. Frågan är nu om det någonstans i de kommunala gömmorna finns den handling som upphäver avtalet, eller om Kubal, som fabriken nu heter, ännu i dag kan be Sundsvalls kommun ta ansvar för utsläppen från fabriken.
Det var mitt under brinnande krig som planeringen startade för en av 1900-talets största svenska industrisatsningar. Behovet av aluminium var stort och med kriget härjande runt gränserna var det extra viktigt att få igång en helsvensk process. Men turerna var många innan den första tackan helsvenskt aluminium kunde gjutas hösten 1942.
Politikerna i Sundsvall var till en början ganska njugga i sin inställning till den nya tidens metall. Men när man började ana vilken betydelse den nya industrin kunde få för utvecklingen i regionen, då blev det annat ljud i skällan.
Svenska Aluminiumkompaniet (SAKO), hade sedan 1934 ett smältverk för aluminium i Månsbo, Avesta. Men kriget försvårade tillgången på råvarorna, eller rättare sagt halvfabrikaten; aluminiumoxid och elektrodmassa. Halvfabrikaten levererades med allt större problem av det norska moderbolaget A/S Norsk Aluminium Company. En helsvensk process skulle kunna få fart på affärerna igen.

Tvingade till Norrland
Egentligen var företagsledningen inte ett dugg intresserad av att bygga någon fabrik i norra Sverige. Man ville helst bygga den intill det befintliga smältverket i Månsbo. Men Statens Industrikommission tryckte på för att placera fabriken i Norrland.
SAKO kämpade länge emot kraven på en norrländsk lokalisering, bland annat med hänvisning till olägenheterna med de långa transporterna. Företaget fick så småningom böja sig för de statliga kraven, men det gjorde man inte utan att försäkra sig om rejält utbyte i form av både kommunalt och statligt stöd och kraftiga rabatter på elkraft.
Till en början fanns fem alternativ; Kubikenborg och Bergeforsen i Medelpad, samt Brunne, Nyland och Köja i Ångermanland. Avgörande för valet av orter var tillgången till riklig och billig elkraft.
Senare dök nya tänkbara alternativ upp, det var Gävle, Västerås och Hudiksvall. Men ingen av dessa städer kunde skaka fram en lika lämplig industritomt som den som fanns i Kubikenborg.

Hårda krav
Efter att företagsledningen bestämt sig för Kubikenborg utanför Sundsvall vidtog långdragna förhandlingar med de kommunala och statliga myndigheterna. Att man tvingats till Norrland skulle man ta igen på alla möjliga sätt och kravlistan var omfattande.
I Sundsvall komplicerades processen genom att man tvingades förhandla med både Sundsvalls kommun och Sköns kommun. Industritomten låg nämligen i Skönsmons municipalsamhälle, som hörde till Sköns kommun.
Förhandlingarna gällde bland annat hamnavgifter, vattentillgång och ny sträckning av järnvägen. Mer än en gång hettade det till ordentligt i kontakterna mellan de kommunala instanserna och företagsledning. I ett brev den 20 februari 1941 hotar till och med företagets vd O Rolfsen att helt och hållet skrota planerna på att bygga i Kubikenborg. Striden den gången gällde tillgången och priset på vatten till anläggningen.
"Jag erfar att där ännu inte synes vara någon förståelse i Sundsvall för situationen..." skriver han och fortsätter längre fram i brevet: "När vi sålunda se, hur man på detta sätt i framtiden vill skaffa sig fördelar på vår anläggnings bekostnad, vars verksamhet vi veta i fortsättningen kommer att bli vansklig, måste vi säga att vi icke kunna tänka på att realisera våra planer i Kubikenborg".

Hotet gav effekt
Att driften skulle bli vansklig var dock en felaktig gissning av direktör Rolfsen. Men knappast kunde han drömma om att fabriken skulle utvecklas så snabbt som kom att ske senare under de kommande 20 åren. Hans hot tog dock skruv och söndagen den 30 mars 1941 möttes de berörda parterna till en första förhandling. Deltog gjorde Aluminiumkompaniets VD Sigurd Klouman, direktör Rolfsen, några av bolagets tekniska experter samt representanter för Sundsvalls kommun, Sköns kommun och Skönsmons municipalsamhälle.
Två dagar efter förhandlingarna skickade bolagets VD ett brev till Sundsvalls stadsfullmäktige där formulerades de krav man hade för att bygga fabriken i Kubikenborg:

1. Industriområdet vid Kubikenborg måste äga tillförsel av max. 400 kubikmeter sötvatten per dygn.
2. Säkerhet måste förefinnas för att Sundsvalls stads hamn ej kommer att inkorporera industriområdet vid Kubikenborg och ålägga oss hamnavgifter.
3. Direkt järnvägsförbindelse måste anordnas med Statens Järnvägar.
4. Sundsvalls stad måste ev. tillsammans med Skönsmons municipalsamhälle garantera för att krav inte resas om ersättning för ev. olägenheter i samband med den tilltänkta fabriksrörelsen.
5. Tillförsel av kraft till Kubikenborg genom Sundsvalls stads ledningar - i första hand under byggnadstiden."

"Vi bygger mot vår vilja"
Redan här tar man alltså det steg som ska garantera att kommunerna tar ansvar för eventuella framtida miljöproblem. Till punkt fyra hade fogats en not som förklarar företags inställning i frågan:
"Vad denna punkt angår, så är det självfallet, att vi icke vilja löpa risken, om och när vi mot vår önskan måste förlägga vår verksamhet till Sundsvall för att där avhjälpa arbetslöshet, att efteråt bliva utsatta för krav under påstående, att fabriken skulle medföra olägenheter för kommunerna och närboende personer.
Även om varje olägenhet skulle vara utesluten för övriga omkringliggande egendomar, måste vi dock fordra, att kommunerna påtaga sig ansvaret för de krav, som ev. kunna framställas av dessa egendomars ägare, i det vi även i detta avseende gjort den erfarenheten, att dylika krav kunna framkomma, även där de äro fullständigt oberättigade, samt medföra stora olägenheter för ägarna av fabriksanläggningen."
Kommunerna böjde sig helt och hållet för SAKOs krav. Man förband sig till och med att ta ansvar för framtida miljöskadestånd.
I ett brev till Aluminiumkompaniet lovar drätselkammaren i Sundsvall att inte ta ut några hamnavgifter, varken nu eller i framtiden. Man garanterar också kraftleveranser i tillräcklig omfattning.
Sköns kommun är inte sämre. I ett sammanträde den 5 april 1941 tar man de beslut som bäddar för den kommande uppgörelsen med SAKO. Utan votering beslutas:

1. "att ersätta Skönsmons municipalsamhälle för den förlust de kan drabbas av genom att sälja vatten till SAKO billigare än gängse pris.
2. Att dra nytt järnvägsspår fram till fabriken och kostnadsfritt ansluta den till järnvägen in till Sundsvall.
3. Att markägarna ska tillhandahålla mark för järnvägen gratis samt svara för underhåll.
4. Att åtaga sig svara för sådant skadestånd som kan komma att ådömas A B Svenska Aluminiumkompaniet för inom Skönsmon inträffad skada eller olägenhet till följd av damm och dylikt från fabriken."

Kriget stoppade smältverket
Under tiden som förhandlingarna kring nybygget pågick blev situationen runt Sveriges gränser allt svårare för handelstrafiken. Kriget satte till slut stopp för smältverket i Månsbo eftersom det inte gick att skeppa in någon aluminiumoxid från Norge. Så när förhandlingarna kring nybygget var avslutade satte man genast igång med att bygga i Kubikenborg. Den 19 maj 1941 togs första spadtaget till det som så småningom skulle bli en av de längsta industribyggnaderna i landet. Det anade naturligtvis varken företagsledning, politiker eller ortsbor just då.
Knappt ett år efter byggstarten kunde oxidverkets smältugn startas, därmed räddades också driften vid anläggningen i Månsbo.
Kvaliteten på den aluminiumoxid som producerades i Kubikenborg var till en början inte särskilt hög, framförallt på grund av betydande inkörningsproblem. Men när de värsta barnsjukdomarna var avhjälpta höjdes successivt kvaliteten. Samtidigt fortsatte bygget av elektrolys-smältverket. Redan under byggtiden reviderades planerna för bygget. Istället för att bygga för en produktion av 1.200 ton per år ökade man på kapaciteten till 1.800 ton per år.
Den 9 november 1942 blev en historisk dag. Då kunde nämligen den första helsvenska tackan aluminium gjutas i Kubikenborg. Råvarorna kom då från Skellefteå (andalusit) och Gotland (kalksten och koks) och hela den komplicerade förädlingsprocessen gjordes vid den nya fabriken.
Helsvenskt aluminium blev dock en kort historia. Redan 1947 lades driften ned vid oxidfabriken och smältverket har sedan dess klarat sig på importerad aluminiumoxid.

Ständig tillväxt
Aluminium blev precis som företaget annonserade, den nya tidens metall och fabriken byggdes sedan ut gång på gång fram till dess miljöprotesterna på 70-talet satte stopp för den senast tänkta utbyggnaden.
I olika omgångar diskuteras sedan under 80-talet en flyttning av produktionen. Aktuella orter för att ta över aluminiumproduktionen är Jokkmokk, Karlskrona, Luleå, Malmö och Piteå. Men företaget kan även tänka sig en etablering på Island.
De blomstrande och vinstgivande åren på 80-talet förbyttes till nollresultat i och med att man går in i 90-talet. När bokslut görs för 1990 visar det till och med på en förlust på 100 miljoner kronor. Något som upprepas under 1991 när förlusten blir en bra bit över 100 miljoner kronor.