Tornstriden finns väl dokumenterad i Byggnadsnämndens protokoll från förra seklets sista årtionde. Men i dag har det omstridda tornet fått skatta åt förgängelsen, som så många andra detaljer i stenstadens tidiga utsmyckning.
Grosshandlare Kihlman var starkt engagerad i stadens näringsliv Han satt bland annat med i styrelserna för Sparbanken, Sundsvalls Enskilda Bank, Utskänkningsbolaget och Lasarettsdirektionen.
Som så många andra av stadens mäktiga män byggde han sig ett rejält hus i stenstan efter branden 1888. Det pampiga huset i korsningen Storgatan – Esplanaden stod klart i augusti 1890. Det hade utrustats med ett präktigt torn i hörnet som vette mot Stora torget, men tornet var byggt i trä. Byggnadsnämnden kom gemast med ett föreläggande att tornet skulle bort. Men så lätt ville inte grosshandlare Kihlman ge sig, han drog igång en intensiv kamp för att rädda sitt torn.

Vädjar till landshövdingen och kungen
I tre år kämpade grosshandalre Kihlman för sitt torn. Han skickade sin arkitekt till byggnadsnämndens möten för att förklara att tornet inte alls var brandfarligt.
Trots bötesföreläggande och hot om åtal gav inte Kihlman upp. Istället vände han sig till landshövdingen med en överklagan, men fick nobben. Enda resultatet var att tidpunkten för rivningen flyttades fram några månader.
Nästa steg hlev en anhållan tili Kunglig majt. om att konungen "av nåd" måtte tillåta Kihlman att ha kvar sitt torn i ursprungligt skick.
Utslaget är undertecknat den 11 septemher 1891. På tre välfyllda sidor fastställdes att Kungl. majt. inte fann någon anledning att ändra byggnadsnämndens tidigare heslut. Resultatet blev bara en ny frist fram till 1 januari 1892.

Nämnden ger upp
Men så lätt gav sig inte grosshandlare Carl Kihlman. Den 23 januari 1893 presenterar han ett nytt förslag. En ny ritning av arkiteten Malm där tornet bland annat utvändigt bekläds med järnplåt.
Nu faller byggnadsnämnden till föga för den stridbare grosshandlaren. I sitt sammanträde den 1 februari 1893 får ritningen godkänt men under förutsättning att arbetet sker under kontroll och med efterbesiktning av brandingeniör Florenius och statisarkitekten. Den 5 september samma år lämnar de sin godkännande rapport, och därmed är den tre år långa tornstriden över.
Mycket har hänt med huset sedan dess och nu är tyvärr det vackra tornet borta.