Men en artikel i ST torsdagen 20 mars 1975 blåste liv i debatten. Den berättade att byggnadsnämnden i Sundsvall kommande måndag skulle ta beslut om rivning av det första av magasinen. Hälsovårdsnämnden hade inget att invända mot rivningen. Tvärtom! Man förordade att ytterligare ett av magasinshusen skulle rivas. Detta för att ge bättre ventilation kring den nya busstationen.
Om de två västliga magasinen revs för att ge utrymme åt busstrafiken så skulle de fyra kvarvarande husen enligt planerna bli lösningen på parkeringsproblemen för privatbilisterna i stan.
Ett av förslagen gick ut på att fasaderna till husen skulle behållas medan innanmätet skulle fyllas med P-däck i betong. Utrymmet mellan husen skulle i detta förslag glasas igen, på det sätt som senare gjordes men med ett helt annat innehåll mellan väggarna.
Två andra förslag gick ut på att jämna magasinen med marken och bygga helt nya parkeringshus. Ett alternativ talade om ett P-hus av samma höjd som magasinshusen, medan det andra gick ut på att bygga ett lägre hus som inte skulle skymma de gamla fasaderna utefter Sjögatan. Redan här insåg man tydligen vilket markant stilbrott ett parkeringshus skulle bli.
Det fanns även något alternativ där magasinshusen skulle få vara kvar, utan att man för den skull hade några tankar om husens framtida användning. De flesta förslagen innehöll dock någon form av bilparkering.

Tungt debattinlägg
Samma dag som byggnadsnämnden skulle ta ställning till förslagen kring magasinskvarteren publicerade ST ett tungt inlägg i debatten. Det var Sundsvallsarkitekterna Ingrid Möller och Torbjörn Lindgren som uppmanade byggnadsnämnden: "Bordlägg rivningsärendet till begreppen klarats ut."
Artikeln hade illustrerats med teckningar på hur de olika alternativen skulle te sig.
De båda arkitekterna ifrågasatte starkt beslutsunderlaget när det gällde behovet av parkeringshus. Men de siktade framförallt in sig på att magasinshusen borde bevaras och användas:
"Magasinen spelar en framträdande roll i Sundsvalls stadsbild. Det är märkliga byggnader. De trånga mörka mellanrummen mellan husen står i kontrast till det öppna ljusa hamnområdet och lockar till upptäcksfärder...
...Dessa kvarter är en viktig del av stenstadens helhet, både arkitektoniskt och kulturhistoriskt, och de bör bevaras. Det är en miljö som vi ska vara rädda om", skrev de båda Sundsvallsarkitekterna bland annat.
Dagen efter hade Sundsvalls Tidning en ledare med rubriken "Bevara magasinen". Ledaren slutade:
"Skall då Sundsvall göra sig av med dessa attraktioner - eller förvandla dem till betongmonstra, berövade det mesta av den estetiska och kulturhistoriska dragningskraften?
Det vore milt sagt förhastat - och absolut inte i överensstämmelse med de principer som byggnadsvårdsåret vill föra fram."

Stark opinion
Arkitekternas artikel och STs ledare blev startsignalen till en stark opinion för att bevara magasinen. På insändarsidan disskuterades kvarterens framtid och den 18 april drog tidningen igång en artikelserie om magasinen. Tio dagar innan byggnadsnämndens pågående utredning skulle vara klar och beslut tas om husens framtid.
Åke Hanaeus skrev om magasinens historia under rubriken "Magasinen speglar en viktig del av distriktets näringsliv".
Samtidigt redovisas kulturnämndens syn på magasinen. De ställer nu upp till försvar för ett bevarande och anser att området bör behandlas med största omsorg. Kulturnämnden föreslår även att: "... med hänsyn till frågans stora vikt ur byggnadsvårdssynpunkt, Riks-antikvarieämbetets yttrande i ärendet inhämtas, innan åtgärder vidtages, som kan medföra rivning eller andra väsentliga förändringar av magasinskvarteren".
Men enligt Sture Jansson, dåvarande ordförande i byggnadsnämnden, fanns inga alternativ till parkeringsplatser. Magasinskvarteren var det enda tänkbara, sedan var det bara frågan om hur de skulle utformas.
Två dagar senare kom en ny bredsida från STs ledarskribent, riktad mot byggnadsnämnden. Ledaren visade på den inkonsekvens som fanns i tidigare beslut rörande bebyggelsen på Norr-malm och efterlyste bättre beslutsunderlag och mer långsiktig planeringsfilosofi. Ledaren avslutades med uppmaningen: "... sätt er ner och ta en riktig funderare. Titta på det nerslagna Norrmalm och blicka ut över magasinen och om den egna fantasin inte räcker till en vettig planering så studera i så fall de genomtänkta förslag som flera arkitekter lagt fram. Man får en känsla av att kommunen finner förslagen motbjudande och med den planlöshet som funnits hittills kan man förstå att mottagligheten är liten och öppenheten besvärande".
Det var nu bara inte arkitekter som yttrat sig i frågan. Till tidningen strömmade förslag och åsikter om magasinen.

Insändarförslag blev verklighet
Redan den 26 mars kom signaturen "Pinoccio" på insändarsidan med flera förslag som senare skulle komma att förverkligas. Insändarskribenten föreslog bland annat att en lokalbusstation skulle byggas i slutet av Esplanaden, mellan Sjögatan och Ågatan. Den finns på plats sedan i något halvår.
I insändaren föreslogs också att magasinshusen skulle kunna användas till museum, aktivitetshus och konstnärernas hus.
Här kom alltså ett förslag som låg mycket nära det som senare blev verklighet.
Opinionen mot att förvandla magasinskvarteren till P-hus var mycket stark. Istället fortsatte förslagen om hur magasinshusen skulle kunna utnyttjas att strömma in till tidningen. Många utgick från att kulturella aktiviteter som museum, bibliotek, sång, dans, teater, konsthantverk, med mera var aktiviteter som passade i magasinen. Andra tyckte att de kunde inrymma lägenheter för ensamstående, eller göras om till hobbylokaler.
Samma vecka som byggnadsnämnden skulle fatta sitt beslut kom ytterligare ett tungt inlägg i frågan. Det var ett brev från Tekniska högskolan i Stockholm, sektionen för arkitektur, adresserat till byggnadsnämnden. Brevet var undertecknat av Jaan Allpere, tillförordnad professor i arkitektur och Anders Åhman, universitetslektor i arkitekturhistoria.
De båda aktoriteterna på området berömde vad som gjorts både av kommunen och enskilda fastighetsägare för att bevara den unika stenstaden. Men nu betonade de att "det är just kombinationen av magasinskvarteren och den övriga bebyggelsen som gör Sundsvall till den märkvärdighet den faktiskt är". De efterlyste en utredning med utgångspunkt från att magasinen skulle bevaras.
Samma dag som brevet publicerades, den 28 april 1975, tog Sundsvalls Tidning ytterligare ett steg i opiononsbildningen kring magasinen. Läsekretsen fick uttrycka sina åsikter på en talong som publicerades (dagligen?) med portot betalt. Tre alternativ fanns att kryssa för och dessutom ett par rader för egna förslag om magasinens framtid. Alternativen var:
De bör ej rivas.
De kan rivas.
Vet ej, behöver mer information.

Delseger
Redan två dagar senare kunde ST meddela att första delsegern var vunnen. Byggnadsnämnden hade presenterat ett nytt förslag för kommunstyrelsen. Inget P-hus var aktuellt på magasinstomterna.
Visserligen ville man fortfarande riva det "halva" magasinshuset i kvarteret Jakten. Men de övriga husen skulle inte röras, även om inget sas om deras framtid.
Eftersom husens framtid fortfarande var en öppen fråga uppmanades läsarna att fortsätta skicka in kuponger och inlägg i debatten.
Den 13 maj redovisades första resultatet av kupongopinionen för STs läsare. Det var en förkrossande majoritet som ville bevara magasinshusen. Av dittills inkomna 253 kuponger var det 227 som krävde att magasinen inte skulle rivas.
Dagen efter kom trots detta beskedet om att ödet definitivt var beseglat för huset i kvarteret Jakten. Lions club i Sundsvall som planerat att hålla sin stora loppmarknad i Nässéns möblers före detta lokal fick besked om snabb utrymmning av lokalerna. De tvingades därför tidigarelägga sin loppmarknad.
Huset revs i november 1975, men därmed var det stopp för rivningsivern längs Magasinsgatan. Även om inga konkreta planer fanns vad man skulle använda magasinen till.
Husen fylldes dock snabbt med diverse aktiviteter. Och det var kulturen som redan då tog lokalerna i besittning, bland annat genom Musikforum och Tolvslåteatern.
Sedan hände inget förrän STs Söndagstidning i januari 1979 publicerade ett helt uppslag om de tomma lokalerna i ett av magasinshusen. Då hade en påtryckargrupp bildats för att få kommunen att satsa på ett av husen som allaktivitetshus. Man tänkte sig fylla huset med bland annat föreningslokaler, bad, sy- och tvättstuga, snickar- och målarverkstad, utställningslokaler, café och musiklokal.

Allaktivitetshus
Redan 1977 hade kulturnämnden föreslagit kommunstyrelsen att ett av husen skulle göras om till allaktivitetshus, bland annat med hänvisning till att så många föreningar brottades med lokalproblem. Men kulturnämnden fick nobben. Nu blev de Allaktivitetshuskommitén som fick ta över och driva frågan.
Kommunalrådet Ivar Nordlander var nu inte helt avvisande till tanken, men var rädd för att renoveringskostnaderna skulle bli för höga.
– Vi ser positivt på förslaget att låta föreningslivet ta över något av magasinshusen. Att i dag tänka sig någon annan användning är inte heller så lätt, sa Ivar Nordlander till ST Söndag i intervjun 21 januari 1979.
I april samma år kom beskedet att kvarteret Barkskeppet, det ensamma huset mot väster, skulle byggas om till nya bussterminal.
Sedan började det hända saker på kulturfronten. I slutet av 1979 togs beslut om en utredning för att se på möjligheterna att flytta museum och bibliotek till de fyra kvarvarande magasinskvarteren. Förslaget kom från kommunalrådet Ivar Nordlander.
Projektet för ett nytt kulturhus stöttes och blöttes sedan under hela 1981 och i slutet av året såg det ut som om den storslagna satsningen skulle haverera. Av kostnadsskäl.
Projektet var först kostnadsberäknat till 60 miljoner kronor, men centrala byggnadskommitténs ordförande Harry Sjöström hade gjort en egen utredning som visade en slutsumma på 90 miljoner. Allt pekade nu på att biblioteket, men inte museet, skulle få flytta till magasinen.
I slutet av april 1982 hade dock politikerna svängt igen. Då tog kommunstyrelsen ett principbeslut om att både museet och biblioteket skulle flytta till magasinen, efter en omfattande renovering av husen. Samtidigt visades den första modellen på hur man tänkt utforma husen.
Lösningen med att glasa in gatorna mellan de fyra kvarteren väckte naturligtvis stor uppmärksamhet. Museets och bibliotekets personal var entusiastiska inför lösningen.
Under 1982 och -83 bollades sedan idéerna fram och tillbaka hur verksamheten skulle organiseras i det som från början kallades Kulturhuset.
Den 23 januari 1984 tog kommunfullmäktige det definitiva beslutet om att skapa ett kulturhus för bland annat museum och bibliotek i de gamla magasinskvarteren. Nu hade huset också fått sitt namn, Kulturmagasinet. I 1984 års penningvärde beräknades kostnaderna till 90 miljoner kronor.
Renoveringen av husens hade då redan startats. Etapp två - den invändiga ombyggnaden startade några månader senare och etapp tre - inglasningen av gatorna mellan husen – utfördes under höstn 1985.
Den totala kostnaden för kulturtemplet slutade på drygt 100 miljoner innan det var dags för invigning den 29 november 1986. Väl använda pengar var den stående kommentaren från invigningsdagen. Ett omdöme som bara stärkts med åren, särskilt sedan byggnaden fått europesikt pris för byggnadsvård.
Huset innehåller förutom museum och bibliotek också kulturkansliet, Medelpadsarkiv, förskola, café och bokförsäljning. Dessutom har man programverksamhet av skiftande slag, både i programsalen och på torget i korsningen mellan husen.


Öppettider och telefonnummer till Kulturmagasinet finns här: www.sundsvall.se